Österlenhäxan

Sanning, vad är det?
Det som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig.
Alla har nog upplevt att i en situation med flera inblandade så finns det flera olika uppfattningar om vad som hänt, sagts och gjorts. Och det behöver inte vara så att någon ljuger.
Dessutom är det ibland så att det som känns sant i en period av livet senare förändras.
Vi förändras hela tiden.

Om man ska titta på sanningar så bör man även tänka efter vad som är lögn.
Det finns så kallade vita lögner som man säger för att slippa såra någon annan.
Gränserna kan vara hårfina.
Själv är jag inte alltid brutalärlig även om jag försöker vara så ärlig som möjligt med hänsyn till den jag talar med.
Men jag ifrågasätter mig själv om jag kommer på att jag skulle ljuga av egoistiska skäl och försöker då gå tillbaka och förändra.

Jag har förr i mitt liv levt i osanningar av många skäl.
Det kändes som om jag levde i skilda verkligheter för jag ville egentligen vara mitt sanna väsen men kände inte att jag skulle ha tillåtelse att få göra det.
Så ställde jag mig frågan; Tillåtelse från vem?
Vem är viktigast i mitt liv?
Det borde lämpligtvis vara jag själv.
Vem ska då ge mig tillåtelsen att vara jag?
Oj…

Här började en resa för mig då jag insåg att jag för att må bra måste omge mig med människor som gör att jag känner att jag orkar växa inifrån.
Ju närmare jag kommer min egen kärna får jag tillgång till mina egna sanningar och det är där jag vill vara.
Det finns människor som, av sina alldeles egna skäl, vill motarbeta detta.
Även dessa människor fyller sin funktion i mitt växande för de testar mig hur genuint jag står i mig själv.

En stor fördel i att våga vara i mitt eget sanna väsen är att det är mycket lättare att sålla bort de människor jag inte behöver i min närhet.
Några älskar mig för den jag är och stannar kvar och andra utmanar mig för att sedan gå.
Det är precis så det ska vara, jag kan inte samla på alla även om det ibland kan kännas svårt för stunden när vissa går.

Idag är det oerhört viktigt för mig att stå kvar i min egen sanning så långt som jag har tillgång till alla dess fragment.
Och i mitt inre känns det lugnt, tryggt och glädjefullt och livsvyerna så mycket vidare.
Det är inte säkert att jag vill dela allt med alla, men jag vill heller inte ljuga.
Fast jag har rätt att slippa tala.
På så vis skyddar jag det som känns privat.

Så…
Vad är sant för dig?
Lever du din egen sanning?
Hur kan du göra för att komma närmare ditt sanna väsen?
Och hur skulle det kännas om du gör det?
Bara en tanke…