Jag älskar dig när min stjärnglans speglas i dina ögon
Jag hatar dig när du visar det jag döljer
Tack min vän för din spegling

När människor möts föds omedelbara reaktioner.
Vi reagerar på varandra på olika vis.
Några tar man till sig på direkten, andra skyr man och går undan för.
Att låta dem man gillar komma nära är inte så svårt.
Ändå vill jag påstå att det intressantaste mötet sker just när vi träffar på dem som irriterar oss som mest.

Vad händer egentligen i mig när jag ”går igång” på en person?
Varför reagerar jag instinktivt som om jag vill dra mig undan vissa människor?
Är det så att denne påminner mig om någon ur mitt förflutna eller är det rent av en del av mig själv som jag ser men inte vill kännas vid?

För fem år sedan vandrade jag för första gången till Santiago de Compostela, en pilgrimsort i nordvästra Spanien.
Det var för mig en inre resa mer än en yttre och jag förstod att många känslor och tankar skulle komma upp längs vägen.
Bland annat bearbetade jag en tuff skilsmässa i mitt inre.

På en plats längs vägen fanns bland alla pilgrimerna en man som jag omedelbart reagerade negativt på.
Jag fick för mig att han var en kopia av min före detta man som hade lurat och bedragit mig på olika vis.
Direkt kände jag att denne man var precis likadan trots sitt trevliga och sociala sätt.
Jag drog mig undan och hade till och med svårt att möta hans blick.

Min väninna som var med frågade mig; ”Är du säker på att han verkligen skulle representera det din man var? Eller är han kanske bara så fysiskt lik att han triggar dina känslor nu så att du tror han är likadan?”
Jag visste inte säkert.
Det enda jag kände var att hela mitt försvarssystem gick igång på just den här mannen.
Så jag bestämde mig för att ändå tala med honom för att ta reda på mer om vad som hände inom mig.

De närmsta dagarna gav vid hand att han uppvisade precis samma flirtiga och aggressiva sätt som min exman hade gjort och jag fick bekräftat att han var samma typ.
Vad nu samma typ egentligen är med tanke på att ingen är exakt någon annan lik…
Men varningssignalerna hade i alla fall skyddat mig från att än en gång kanske falla för samma typ av man som tidigare sårat mig så djupt.
Jag var tacksam för den snabba varningen.

Så ibland har vi alltså helt rätt när vi reagerar spontant på en person, men det är mer komplicerat än så.
Det kan ju även ha med mig själv att göra snarare än den andre personen.
Kanske är det just mina egna mörka sidor som visar sig hos den andre?
Eller till och med mina tillgångar som jag bär men är för rädd för att utveckla – jag kan ju misslyckas!

Om jag tittar på en irriterande person och konstaterar;
”Han är så oerhört arrogant att jag blir förbannad”
så är det kanske min egen oförmåga att lyssna på andra som glimtar fram.

När jag möter en gränsöverskridande person så går jag kanske egentligen igång på att mina egna övertramp kan bli pinsamma.

Då jag irriterar mig på att jag inte får prata till punkt så kanske det är jag själv som borde ge andra mera talutrymme?

Ju mer jag börjat titta på eventuella ledtrådar till mig själv som person hos andra människor så har jag upptäckt att min irritation över andras beteende blir mindre och mindre märkbar.
Jag blir snarare mer intresserad av att ta reda på varför jag reagerar som jag gör än att gå därifrån.

Allt är inte vad det ser ut att vara.
Alla människor bär en historia.
Och ju mer jag förstår av den så begriper jag mer av mitt eget bagage.