Mugglare v/s Oväsen

Häxan

I Harry Potter hörde jag för första gången ordet mugglare.
Kanske myntades uttrycket av J.K. Rowlings.
I vilket fall som helst tog jag det till mig.
Det är ett bra ord, tycker jag,  som betecknar någon som är omedveten om den extraordinära verklighet som jag själv ser som en naturlig del av alltet.

Min karl är en sådan. En mugglare.
Hur kunde det nu bli så?
Fungerar det över huvud taget?
Jo då, alldeles utmärkt om du frågar oss.
Det som räddar vår förvåning över den andres varande är respekt.
Och en gnutta humor.

För mig är han lika mycket en alien som jag för honom.
Att folk inte tror på andevärlden och naturväsen är jag van vid, men att någon är så totalt omedveten ens om tankar kring dessa, så som han, blev för mig en stor överraskning.
”Jag hade ingen aning om att sådana som du fanns!” sa han förvånad när jag först berättade att jag var häxa och på allvar tror att vi har fler dimensioner i tillvaron.
”Vad är du för ett väsen egentligen?” undrade jag förvånad.
”Ja, vad är du själv om jag är ett väsen?” frågade han lika snopen.
”Jag måste väl vara ett oväsen jag då da.” svarade jag.
Och så fick det bli.

En gång inviterade jag honom på en trummeditation.
För varje trumslag jag slog såg jag hans ögonlock fladdra till.
Så höll det på halvtimmen ut – well, han öppnade ögonen strax innan jag slutade trumma helt.
Tyst åhörde han de övrigas fantastiska berättelser om vad de upplevt under trummandet; än var det asarna de mött eller så var där djur, indianer, drömlikt virriga scenarios och känsloströmningar.
Lite neutralt svarade han när det var hans tur att hålla i the Talking Stick; ”Ja, jag upplevde absolut ingenting.”

Och det är just det som jag har lite svårt att sätta mig in i.
Han upplever verkligen a b s o l u t  i n g e n t i n g.
Inte ens den gången det stod en man i hans trappa med en gammal stenhuggaryxa i handen.
Mannen kom ned för trappan och ställde sig, klar och tydlig, vid bordet där vi satt.
Som så ofta så kände jag iskylan när en från andevärlden materialiserar sig så kraftfullt som denne mannen gjorde.
Men min karl kände, upplevde och såg absolut ingenting.

Så kan det uppenbarligen vara.
Att trots att jag tror att alla människor föds öppna och mediala så finns det alltså människor som inte tycks ha förmågan att själva uppleva det som för mig är väldigt påtagligt och självklart.
Inte konstigt då att vi har svårt för att sätta oss in i varandras verklighet.
Men som sagt så är det endast en enda liten ingrediens som behövs för att vi inte ska känna oss trampade på för det vi är och tror på och denna lilla viktiga ingrediens är just Respekt.
Mer behövs egentligen inte för att kunna acceptera.
För så länge vi inte gör någon annan illa så ska det väl inte behövas så mycket mer för att tolerera olikheter.
Det kan ju till och med tillföra något nytt.
Tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s