Österlenhäxan

Utveckling har alltid intresserat mig.
Men med utveckling sker många utmaningar som gör att det först kan bli turbulent.
Först och främst måste vi utmana oss själva och ifrågasätta de mönster som vi blivit vana vid för att sedan våga släppa taget och gå vidare.
Vi människor är vanedjur och kan ha svårt för förändringar.
Ibland kan rädslan för det okända göra att vi till och med hellre står kvar i något destruktivt istället för att trampa nya stigar.
Det kan gälla allt från en osund kärleksrelation, jobbig arbetssituation eller att vi bor på en plats vi inte längre trivs på.
Det spelar ingen roll om vännerna står runtomkring och skriker ut sanningarna i megafon om jag inte är redo att ta det till mig.
Men när jag väl är redo att ta steget räcker det med en viskning.

I mitt inre möter jag alla motsättningar som finns i det yttre.
Alla mina handlingar speglas av hur jag ser på mig själv och världen och endast jag kan skapa verkligheten omkring mig.
Oavsett vad som sker i min direkta närhet är det jag som väljer hur jag kan hantera det skedda.
Jag kan välja att bli arg om jag blir attackerad eller lugnt bemöta och gå därifrån.
Jag kan hata den som sårat mig eller förlåta och bli fri.
Jag kan angripa dem som tycker annorlunda än jag eller respektera att vi är alla är olika.
Jag kan välja ett destruktivt eller ett konstruktivt sätt att bemöta livet.

Det kan låta enkelt och självklart att alla vill välja att vara konstruktiva, fria, harmoniska och lyckliga.
Ändå är vägen dit sällan enkel.
Få människor har tillgång till sin inre kraft från början eftersom vi skolats att tro och tänka på vis som inte nödvändigtvis är våra egna sanningar.
Att återfinna sig själv på vägen genom livet kan vara den svåraste utmaningen av alla.

Vi övar oss tillsammans och var och en för sig för att finna de vägar som fungerar.
Ibland kan det kännas svårt och vi vill ge upp, men om vi vågar och orkar så tar vi oss säkerligen framåt ju mer vi försöker.
Genom möten med andra finner vi ständigt bitar av oss själva.
Om vi studerar våra egna reaktioner och tankar kan vi pröva den sanning som är vår.

När du letar efter din egen sanning är det viktigt att förstå att andra kan ha en annan.
Vi är alla olika för vi kommer från olika erfarenheter och beroende på var vi är i livet kan sanningarna också skifta.
Och alla vill vi bli respekterade.

Personligen tänker jag att om respekt fick råda i världen skulle vi kunna leva i fred.
Kristna och muslimer kunde lugnt gå till sina egna kyrkor, man och kvinna behövde inte gräla, grannar inte slåss, regeringar inte strida.
Tänk om vi kunde gå över vår egen bekvämlighetszon och utmana oss själva så mycket att vi inte längre känner oss hotade av oliktänkande.
Kan vi verkligen utvecklas så långt?
Eller måste vi fortsätta slåss för patentet på sanning så till den milda grad att vi till och med börjar gå emot dem vi en gång kallat vänner?

Om vi vill se förändringar i världen måste vi börja med oss själva.
Det är inom var och en av oss som kärnan måste växa sig så stark att vi inte längre har behov av att stå kvar och trampa, både på oss själva och andra.
När du inte längre är rädd för ditt eget inre ljus så kan du tillåta dig själv att blomma och därigenom blir det omöjligt att inte låta andra göra detsamma.