Österlenhäxan

Jag drömmer mycket nu.
Mycket som jag minns.
I förrgår natt drömde jag att jag höll en ceremoni i en kyrka.
Det var en fantastiskt magisk och vacker ceremoni där jag åkallade väderstrecken, modergudinnan och fader Himmel och helgade redskapen och de fyra elementen.
Jag kände kraften och glädjen och ljuset strålade in genom kyrkfönstren som ett prisande av ceremonin.

Så hamnade jag i tillståndet mellan sömn och vakenhet och började tänka;
”Men jag kan väl inte göra detta i en kyrka?” ”Det är ju som att häda!” Sa den ena rösten.
”Jo du minns väl nattvarden i klostret i Herbon, då sa Oden att det var okej för det är ändå samma gudom vad vi än kallar den och mjöd och vin är också lika” Sa den andra.
Och ändå kände jag mig osäker där i mitt halvvakna tillstånd.

Så glömde jag bort drömmen en stund.
Och kom på den igen.
Och tänkte en gång till.
Att Oden hade rätt den gången när jag lite oroligt sände en tanke till honom och frågade om jag verkligen kunde vara med i den katolska ceremonin jag betraktade.
Han skrattade åt mig och med ens blev det så självklart att jag kan hedra honom var som helst.
Likadant var det för min vän som var med mig i kyrkan och oroligt frågade mig om han kunde delta fast han är muslim.
Jag sa; ”Om det känns rätt för dig så är det rätt”
Och han gjorde så.

Vi människor har gett gudomen olika namn och ansikten och strider sedan om vem som har rätt.
För mig är det enkelt.
Jag kan gå in i vilken kyrka som helst och känna svaren i mitt inre oavsett vem jag riktar mig till.
Faktum är att jag hållit en ceremoni i en kyrka.
Vi var en grupp som fick möjlighet att hålla våra ritualer i en vacker gammal klosterkyrka och det kändes magiskt.
Allt är ändå samma.