Österlenhäxan

Det är inte alltid lätt att bara göra sådant man känner att man kan stå för.
Ibland måste man kanske ta ett jobb man inte trivs med eller rentav känner moraliskt motstånd mot att utföra.
Så som arbetsmarknaden ser ut idag så måste en del ta jobb de inte alls känner för av olika anledningar.
Det får nog ingen att må bra.

Jag minns en period i mitt liv då jag sökte olika arbeten och bland annat hamnade som säljare.
Vi sålde brandskydd, vilket jag inte alls hade något emot.
Produkterna vi sålde var det ju knappast något fel på, men sättet vi lärde oss att ”pumpa in” fler saker än vad kunden behövde gick stick i stäv med reglerna mot högtrycksförsäljning.
Vi säljare uppmanades att sälja oavsett allt.
En av mina kollegor kom in i en etta med både brandvarnare och brandsläckare och ansåg att det räckte.
Hon fick skäll av chefen som ansåg att ”eftersom kunden uppenbarligen var köpvillig så kunde du lätt ha kränkt på honom fler!”

Behöver jag säga att jag slutade snabbt?

Ett jobb är ett jobb och jag har arbetat med allt från att städa, fabriksarbete till personlig utveckling och hälsa.
Gränsen för mig går vid att göra något som går stick i stäv med det jag tror på.

Jag läste en artikel i DN skriven av en reporter om hennes inställning till Harmoniexpo i Solna.
Denna reporters åsikt var uppenbar; Alternativterapier och mediumskap var en ypperlig chans för människor att lura andra.
Dessvärre finns det en sanning här.
Inom alla områden finns det människor som vill sko sig på andras bekostnad och min yrkeskår är dessvärre inte heller förskonad från folk som borde ha sysslat med något helt annat.

Artikeln i sig var intressant att läsa och jag lyssnar gärna till vad en skeptiker har att säga.
Utan skepticism finns det ingen självsanering.
Jag är faktiskt själv både skeptisk och ifrågasättande även om det finns människor som tvivlar på det eftersom jag arbetar som häxa och medium.
Men hade jag inte varit skeptisk så hade jag heller inte kunnat förbättra mitt arbetssätt.
Och för mig är det viktigt att hela tiden försöka utvecklas och då måste jag ständigt fråga mig själv om det jag gör är rätt och riktigt.

Det som gjorde mig lite beklämd när jag läste artikeln – som verkligen tog upp en viktig aspekt! – var att synen på sökarna var i princip lika illa som synen på terapeuterna.
Här saknar jag respekten för alla dem som tror annorlunda än man själv.
Hur vet man egentligen vad som är rätt och riktigt?
Egentligen kan man endast utgå från vad som känns riktigt för en själv.
För någon annan kan det kännas helt annorlunda och vem är jag att säga att den och den har fel och den och den har rätt?
Här kommer jag än en gång tillbaka till att vi alla måste göra det som känns rätt för oss själva.
Det har med självrespekt att göra vilket egentligen är den viktigaste formen av respekt.

I oroliga tider blir, naturligt nog, sökarna fler.
När människor känner sorg, rädsla och vilsenhet försöker många finna stöd på olika vis.
Då är man sårbar.
Exempel som togs upp i artikeln var bland annat att medium utnyttjar människor i sorg.

Jag kan förstå hur hon tänker.
Fast själv känner jag inte så.
Personligen tycker jag att jag har en möjlighet att hjälpa människor i sorg genom att förhoppningsvis öppna kommunikationen mellan klienten och dennes saknade anhöriga.
Min inställning baserar sig ju då på att jag tror på det jag gör, att andevärlden finns och att jag de facto har en förmåga att vidarebefordra vad de har att säga till klienten.

Nu backar jag igen till huvudtemat som jag så ofta kommer till; Respekt.
Vi måste alla börja med oss själva, vi kan aldrig ändra någon annan.
Samma gäller för respekt.
Har jag självrespekt har jag möjlighet att respektera andra, annars blir det svårt.
Allt arbete börjar inifrån.
Och ingen annan kan göra det åt mig.