Så har vi då börjat. Vandringen från Sarria till den heliga staden Santiago de Compostela. Vandringen med mig själv som viktigaste medvandrare. Även om jag går med fler och möter många längs min väg så kommer jag aldrig ifrån mig själv. 

Alla dessa fantastiska möten och livshistorier längs vägen berikar. Som den engelska kvinnan jag mötte för en timme sedan. Med kryckor från Sydafrika. För tio år sedan diagnosticerades hon med en autoimmun sjukdom där bland annat kroppens collagen inte håller fast huden som det ska. Den lixom faller i bitar. 

”Men det spelar ingen roll vad läkaren och familjen säger, jag skulle bli tokig om jag inte själv får testa mina gränser!”

Jag fick själv en gång frågan varför jag går. Och jag tänkte. Tänkte på år av motstånd och tider med kryckor och i rullstol. Och orden kom till mig en gång i en skog;

A wanderer I am right now

My feet are kissing the ground

The urge to walk was strong somehow

My soul feels free, not bound

In pain indeed I kiss the ground

My feet are sore and humble

With natures greatness all around

In My own pace I seize to stumble

Through agony and loneliness

My eyesight’s getting wider

When all I see is emptiness 

It starts to feel much lighter

The call within that cried so loud

” Let me catch up on Thee”

And here I am, I stand so proud

I feel Myself in Me

Kanske vet vi inte vad som driver oss. Ibland har vi inte ens en riktning. Men det är nyttigt att ibland stanna upp och känna efter; Vem är jag? Hur känns jag? Stanna upp och låta själen komma ikapp. Att göra en stillstudie av sig själv. 

Det är nog det vi gör just nu. Stannar upp en stund för att komma ikapp.