Så har vi då börjat. Vandringen från Sarria till den heliga staden Santiago de Compostela. Vandringen med mig själv som viktigaste medvandrare. Även om jag går med fler och möter många längs min väg så kommer jag aldrig ifrån mig själv.
Alla dessa fantastiska möten och livshistorier längs vägen berikar. Som den engelska kvinnan jag mötte för en timme sedan. Med kryckor från Sydafrika. För tio år sedan diagnosticerades hon med en autoimmun sjukdom där bland annat kroppens collagen inte håller fast huden som det ska. Den lixom faller i bitar.
”Men det spelar ingen roll vad läkaren och familjen säger, jag skulle bli tokig om jag inte själv får testa mina gränser!”
Jag fick själv en gång frågan varför jag går. Och jag tänkte. Tänkte på år av motstånd och tider med kryckor och i rullstol. Och orden kom till mig en gång i en skog;
A wanderer I am right now
My feet are kissing the ground
The urge to walk was strong somehow
My soul feels free, not bound
In pain indeed I kiss the ground
My feet are sore and humble
With natures greatness all around
In My own pace I seize to stumble
Through agony and loneliness
My eyesight’s getting wider
When all I see is emptiness
It starts to feel much lighter
The call within that cried so loud
” Let me catch up on Thee”
And here I am, I stand so proud
I feel Myself in Me
Kanske vet vi inte vad som driver oss. Ibland har vi inte ens en riktning. Men det är nyttigt att ibland stanna upp och känna efter; Vem är jag? Hur känns jag? Stanna upp och låta själen komma ikapp. Att göra en stillstudie av sig själv.
Det är nog det vi gör just nu. Stannar upp en stund för att komma ikapp.