Det är inte målet som är resan, det är stegen dit. Jovisst vill vi ha den vackra compostelan och intyget om hur långt vi har gått, men alla stegen dit gör hela skillnaden. För vi är inte desamma när vi är klara som då vi började. Det är inte möjligt. 
Vad är det då som förändrar? Är det alla möten, samtalen eller tystnaden vi går i när vi låter själen komma ikapp och tala? Eller är det all samlad sorg, smärta, förväntan och stolthet som trampats in av alla dessa hundratusentals som gått före oss och som lämnat spår? Vem vet. I alla fall är detta en vacker plats att landa på för att hitta något viktigt inom oss själva. Helt fantastiskt. 

Idag mötte jag några fransmän som gått någon vecka varje år och nu förväntas komma fram hela vägen denna gång. En av dem sa; ”Jag vill se om Gud finns i katedralen” Jag svarade; ”Nej det är han inte, han är här” och pekade på hjärtat. Så berättade jag en gammal historia;

En gång för länge sedan satt gudarna och diskuterade var de skulle gömma hemligheten om meningen med livet. 

”Jag vet! Vi gömmer den djupt inne i bergen. Där kommer människan aldrig att finna den.”

”Nja” sa en av de andra gudarna. ”En dag kommer människan att finna ut hur man kommer in i berg så där ligger inte hemligheten säker”

De funderade vidare. Så sa en av de andra gudarna; ”Vi gömmer hemligheten djupt nere i haven. Där kommer människan aldrig på att leta!”

”Jo” sa de andra. ”Människan är uppfinningsrik nog att komma på hur de ska undersöka havens djup så det är heller ingen bra plats”

Så funderade de vidare tills en av dem sa ”Jag vet precis vad vi ska göra. Vi gömmer hemligheten med livet inom var och en av dem. Där kommer de inte komma på att leta.”

Och så blev det. Därför bär vi själva alla svaren och måste vara kloka bog att ta oss tid att se inom oss själva. Och där bor även det gudomliga. 

Och nu är vi här för att finna det.