Snart framme igen


Känns lite konstigt, men snart är vi framme. Igen. Och precis som i förra gruppen så säger flera ”Jag vill inte sluta gå! Vad konstigt det känns att vi redan snart är framme!”

Tolv mil har avverkats när vi kommer fram till katedralen. Tolv mil på fem eller sex dagar. Det är inte någon vanlig kvällspromenad precis. Och inte som att gå hemma på Österlen. Knappast. Här går det upp några hundra meter och sedan ned igen. Om och om igen. Och ändå. Snart är vi framme. 

Förra veckan var det en del sol, denna vecka mera ett snällt regn som sakta fuktat våra kinder. Som tur är har vi hunnit inomhus innan Tor har slagit till ordentligt med åska och ösregn.

Som vanligt är det roligt med alla dessa möten. Som de fyra fransmännen Daniel, Jean-Noel, René och Philippe som vi stöter på nu och då. Eller den goa servitören Ceferino som gjorde allt för att vi skulle bli nöjda. Och kaffekonstnären Manolo på caféet i A Calle eller Angel och Julia som vi delade rum med inatt. Alla dessa som gett oss minnen att bevara. Fantastiskt. 

Möten. Det är vad det handlar om. Kanske inte alltid dem vi möter utan mera vad vi möter i oss själva när vi reagerar på varandra. Som amerikanen som kom ikapp Marie och skällde ut henne för att hon inte hälsat. Jo. Känslor väcks. Och det är intressant att se vad det möter i en själv. Det är kanske inte alltid vad man tror. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s