Vem är du?
Är du den där personen som när du faller ned i den mörkaste av gropar sätter dig ned och funderar på hur du ska dekorera de leriga väggarna?
Eller är du den som reser dig upp och försöker finna verktyg för att klättra upp och komma vidare?

Alla hamnar vi där.
Någon gång under livet kommer vi att falla ned i en av livets gropar.
Så många saker som sker om kring oss.
Så mycket sorger det finns att gå igenom.
Det spelar ingen roll vilken typ av katastrof vi möter, för oss själva är den verklig och känslan kan bli överbelamrande.

Som med så mycket annat är det vanligt att vi jämför med hur andra har det.
Somliga verkar glida fram genom livet på en räkmacka, andra har det så förfärligt att vi inte ens orkar tänka på det.
Och ändå går det aldrig att jämföra.
Det finns människor som lyckas bli lyckliga fast de har förlorat allt de har.
Och så finns det andra som aldrig vågar leva igen när det hemska slagit till.
Vad är det som gör dessa så olika?
En av de stora skillnaderna är att våga inspireras.

För att inspireras behöver man våga titta upp över gropens kant och börja se sig omkring.
Att börja lyssna på hur andra människor upplever livet.
Våga känna in hur det känns att gå i någon annans skor.
Helt enkelt att släppa taget om sin egen förlamande känsla för en stund.
För det vi ständigt upprepar inom oss själva blir till slut den enda sanningen.
Och den blir svårare och svårare att ifrågasätta ju längre vi håller den kvar.
Om inte din egen inre röst för dig framåt, testa något annat.

Det är samma sak som när två människor har en konflikt och försöker överrösta den andre genom att berätta vad den känner.
Båda skriker, men ingen lyssnar.
Likaså kan den inre stackarn inom oss upprepa om och om igen hur eländigt allt är tills det till slut är den enda rösten som hörs.
Vilken röst är det som skriker högst inom dig?
Hör du andra än dig själv?

Om vi vågar ta det där steget att känna utanför vår egen smärta så får vi en möjlighet att förändra.
Vi kan se på andra som också har varit i den mörka gropen.
Vi kan höra hur de har lyckats gå vidare och testa våra darrande ben ännu en gång.
Det värsta som kan hända är att vi kan falla en gång till.
Men då lär vi förmodligen inte falla lika djupt.
Och framförallt – inte i samma grop.

Att falla är att tappa farten en smula.
Den går alltid att få upp igen.
Men att sluta leva medan vi ännu andas är att dö fast kroppen finns kvar.
Så våga se dig omkring och finn de redskap du behöver för att gå vidare.
Livet väntar med alla möjligheter om du verkligen vill.
Vill våga leva