Det efterlängtade lugnet

2016-08-24-09-07-04

Ibland går livet fort.
Väldigt fort.
Det kan vara både skojigt och jobbigt.
Och även om livet är fyllt av rolor så blir det till slut stressigt och jobbigt oavsett vad.

Jag har alltid varit en person som önskat dygnet hade 100 timmar för att hinna med allt som finns att göra.
En del kallar det ADHD.
Andra kallar det livslust eller obotlig spunk.
I alla fall så blir behovet av lugn väldigt påtagligt till slut.
Särskilt som jag ju lever med en funktionsbegränsning efter min trafikolycka.
Det själen vill är inte alltid bra för kroppen.
Inte heller för omgivningen. Fråga min familj….
(Nej, gör inte det förresten :-))))

Nu har jag i alla fall en hel hoper lugn inom mig som är så skön att luta sig tillbaka mot.
Som en själslig sacosäck att slappna av i.

För knappt två veckor sedan kom jag hem från min senaste pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.
Min önskan inför den var just att finna lugnet.
På fjärde dagen infann det sig.
Så skööööööönt.

2009-01-01-00-00-27

Detta var min fjärde egna vandring till Santiago.
I övrigt så har jag ju börjat med gruppvandringar då jag assisterar andra vandrare.
Då är deltagarna i fokus.
Nu var det min tur.
Detta fantastiska i att bara vandra i egen takt med allt vad som rör sig i tankar, kropp och känslor.
Att få känna in sig själv i det att man tar sig fram till en plats att äta och sova med det allra nödvändigaste på ryggen.
Att äntligen få lyssna färdigt på sig själv.

De första dagarna sa det inre mest saker som: ”Aj, oj, hoppsan, du borde banne mig ha tränat mer innan du tog dig an den här utmaningen!”
”Jisses vilken himla uppförsbacke! Och nedförsbacken därefter var ju inte nådig för knäna…”
”Himlar vad hett det är! Pust, stön, stånk…”
(35-40 grader är inte alltid helt behagligt…)
”Varför utsätter jag mig för detta…”
Ja, de gamla vanliga pilgrimstankarna dök upp nu också 🙂

Så på fjärde dygnet hade kroppen börjat anpassa sig och det som låg på djupet började bubbla upp.
Tankar och känslor som inte alltid hinns med att uppmärksammas.
Saker som nu får tid att verka färdigt.
Upprördhet som får lägga sig till ro.
Oro som får stillas.
Sorg som istället lägger sig som en qram runt själen.
Det var en underbar vandring.

Som vanligt blev det även många fantastiska möten med andra vandrare.
Att få höra andras berättelser är alltid lika berikande.
Just denna vandring skilde sig en del från de tidigare eftersom jag nu valt att gå den tuffaste av lederna mot pilgrimshjärtat i Spanien – el camino Primitivo.
Utmaningen låg både i lite längre dagsetapper och fler stigningar och nedförsbackar i tuffare terräng än de övriga.
Därav var det fler unga människor som vandrade än till exempel på camino Francés eller camino Portugues.
Jag uppfattade det som att de allra flesta var mellan 18-35.
Faktum var att min reseqamrat Jaffer med sina 70 år nog var äldst av alla vi stötte på.

Nu har jag varit hemma i nästan två veckor, men vandringen fortsätter att leva i mig.
Jag drömmer att jag vandrar.
Lugnet i mig lever kvar.
Känslan av att självklarheterna kommer att komma i sin egen takt utan att jag behöver tänka ut något.
Lyckan över livet och tacksamheten för allt jag har möjlighet att uppleva.
Då, nu och framöver.
Det är alltid mina eget val som leder vägar.
Om inte annat så är det mitt alldeles egna val hur jag ska se på allt som händer mig som gör den stora skillnaden.
Precis som när den stora uppförsbacken känns oländig och tung och jag prövar hjärnan genom att intala mig själv: ”Detta är egentligen en nedförsbacke”
Och genast kändes stegen faktiskt lättare!!

Livet är fullt av uppförsbackar och nedförslut.
Det gäller bara att moderera farten och se det hela från den ljusare sidan.
Då blir allt så mycket härligare.
Carpe Vitam

2016-08-23-08-01-12

 

Snart framme igen


Känns lite konstigt, men snart är vi framme. Igen. Och precis som i förra gruppen så säger flera ”Jag vill inte sluta gå! Vad konstigt det känns att vi redan snart är framme!”

Tolv mil har avverkats när vi kommer fram till katedralen. Tolv mil på fem eller sex dagar. Det är inte någon vanlig kvällspromenad precis. Och inte som att gå hemma på Österlen. Knappast. Här går det upp några hundra meter och sedan ned igen. Om och om igen. Och ändå. Snart är vi framme. 

Förra veckan var det en del sol, denna vecka mera ett snällt regn som sakta fuktat våra kinder. Som tur är har vi hunnit inomhus innan Tor har slagit till ordentligt med åska och ösregn.

Som vanligt är det roligt med alla dessa möten. Som de fyra fransmännen Daniel, Jean-Noel, René och Philippe som vi stöter på nu och då. Eller den goa servitören Ceferino som gjorde allt för att vi skulle bli nöjda. Och kaffekonstnären Manolo på caféet i A Calle eller Angel och Julia som vi delade rum med inatt. Alla dessa som gett oss minnen att bevara. Fantastiskt. 

Möten. Det är vad det handlar om. Kanske inte alltid dem vi möter utan mera vad vi möter i oss själva när vi reagerar på varandra. Som amerikanen som kom ikapp Marie och skällde ut henne för att hon inte hälsat. Jo. Känslor väcks. Och det är intressant att se vad det möter i en själv. Det är kanske inte alltid vad man tror. 

Meningen med livet

Det är inte målet som är resan, det är stegen dit. Jovisst vill vi ha den vackra compostelan och intyget om hur långt vi har gått, men alla stegen dit gör hela skillnaden. För vi är inte desamma när vi är klara som då vi började. Det är inte möjligt. 
Vad är det då som förändrar? Är det alla möten, samtalen eller tystnaden vi går i när vi låter själen komma ikapp och tala? Eller är det all samlad sorg, smärta, förväntan och stolthet som trampats in av alla dessa hundratusentals som gått före oss och som lämnat spår? Vem vet. I alla fall är detta en vacker plats att landa på för att hitta något viktigt inom oss själva. Helt fantastiskt. 

Idag mötte jag några fransmän som gått någon vecka varje år och nu förväntas komma fram hela vägen denna gång. En av dem sa; ”Jag vill se om Gud finns i katedralen” Jag svarade; ”Nej det är han inte, han är här” och pekade på hjärtat. Så berättade jag en gammal historia;

En gång för länge sedan satt gudarna och diskuterade var de skulle gömma hemligheten om meningen med livet. 

”Jag vet! Vi gömmer den djupt inne i bergen. Där kommer människan aldrig att finna den.”

”Nja” sa en av de andra gudarna. ”En dag kommer människan att finna ut hur man kommer in i berg så där ligger inte hemligheten säker”

De funderade vidare. Så sa en av de andra gudarna; ”Vi gömmer hemligheten djupt nere i haven. Där kommer människan aldrig på att leta!”

”Jo” sa de andra. ”Människan är uppfinningsrik nog att komma på hur de ska undersöka havens djup så det är heller ingen bra plats”

Så funderade de vidare tills en av dem sa ”Jag vet precis vad vi ska göra. Vi gömmer hemligheten med livet inom var och en av dem. Där kommer de inte komma på att leta.”

Och så blev det. Därför bär vi själva alla svaren och måste vara kloka bog att ta oss tid att se inom oss själva. Och där bor även det gudomliga. 

Och nu är vi här för att finna det. 

Meningen med livet

Det är inte målet som är resan, det är stegen dit. Jovisst vill vi ha den vackra compostelan och intyget om hur långt vi har gått, men alla stegen dit gör hela skillnaden. För vi är inte desamma när vi är klara som då vi började. Det är inte möjligt. 
Vad är det då som förändrar? Är det alla möten, samtalen eller tystnaden vi går i när vi låter själen komma ikapp och tala? Eller är det all samlad sorg, smärta, förväntan och stolthet som trampats in av alla dessa hundratusentals som gått före oss och som lämnat spår? Vem vet. I alla fall är detta en vacker plats att landa på för att hitta något viktigt inom oss själva. Helt fantastiskt. 

Idag mötte jag några fransmän som gått någon vecka varje år och nu förväntas komma fram hela vägen denna gång. En av dem sa; ”Jag vill se om Gud finns i katedralen” Jag svarade; ”Nej det är han inte, han är här” och pekade på hjärtat. Så berättade jag en gammal historia;

En gång för länge sedan satt gudarna och diskuterade var de skulle gömma hemligheten om meningen med livet. 

”Jag vet! Vi gömmer den djupt inne i bergen. Där kommer människan aldrig att finna den.”

”Nja” sa en av de andra gudarna. ”En dag kommer människan att finna ut hur man kommer in i berg så där ligger inte hemligheten säker”

De funderade vidare. Så sa en av de andra gudarna; ”Vi gömmer hemligheten djupt nere i haven. Där kommer människan aldrig på att leta!”

”Jo” sa de andra. ”Människan är uppfinningsrik nog att komma på hur de ska undersöka havens djup så det är heller ingen bra plats”

Så funderade de vidare tills en av dem sa ”Jag vet precis vad vi ska göra. Vi gömmer hemligheten med livet inom var och en av dem. Där kommer de inte komma på att leta.”

Och så blev det. Därför bär vi själva alla svaren och måste vara kloka bog att ta oss tid att se inom oss själva. Och där bor även det gudomliga. 

Och nu är vi här för att finna det. 

Nu gör vi om det


Det blir lite lustigt för mig som är chaufför att stanna här och där längs leden och gå och möta gruppen. Många undrar och pekar; ”Går du inte lite fel nu? Santiago ligger däråt!”

Jag stirrar förvånat och svarar; ”Nä, är du säker?” eller ”Jag går fram och tillbaka varje dag!”

Och det gör jag ju kan man säga. Möter upp och vänder. Kollar hur alla fötter mår och så där. Än så länge mår fötterna bra, det är nu den andra gruppens första dag så det har inte hunnit hända så mycket. Endast en ryggsäck som fick skjuts eftersom den inte sitter bra. Så nu blir det lite lättare. 


Det är lite klurigt med kartor och sträckor. Dagens etapp från Sarria till Portomarin sägs enligt vår karta vara 22.1 km. Frågar du folk så säger de allt från 22 till 28. Vi tror på 28 eftersom denna sträcka tog cirka 11 timmar förra veckan. Backig och varierande är den i alla fall så det förslår. Allt är så grönt och lummigt. Kanske den vackraste dagen till och med. Förutom vädret som varit allt från sol till regn. Lite skönt med svalka faktiskt. 

Lite lustigt känns det att ha lämnat förra veckans underbara människor som vi under veckans delade upplevelser kommit så nära. Plötsligt är de inte längre här. Jo. I hjärta och sinne men inte rent fysiskt. Men lika intressant är det att se hur gruppens dynamik förändras av nya härliga människor. Alla dessa fantastiska möten längs de gula pilarna. Det är halva vandringen. 

En stillstudie av mig själv

Så har vi då börjat. Vandringen från Sarria till den heliga staden Santiago de Compostela. Vandringen med mig själv som viktigaste medvandrare. Även om jag går med fler och möter många längs min väg så kommer jag aldrig ifrån mig själv. 

Alla dessa fantastiska möten och livshistorier längs vägen berikar. Som den engelska kvinnan jag mötte för en timme sedan. Med kryckor från Sydafrika. För tio år sedan diagnosticerades hon med en autoimmun sjukdom där bland annat kroppens collagen inte håller fast huden som det ska. Den lixom faller i bitar. 

”Men det spelar ingen roll vad läkaren och familjen säger, jag skulle bli tokig om jag inte själv får testa mina gränser!”

Jag fick själv en gång frågan varför jag går. Och jag tänkte. Tänkte på år av motstånd och tider med kryckor och i rullstol. Och orden kom till mig en gång i en skog;

A wanderer I am right now

My feet are kissing the ground

The urge to walk was strong somehow

My soul feels free, not bound

In pain indeed I kiss the ground

My feet are sore and humble

With natures greatness all around

In My own pace I seize to stumble

Through agony and loneliness

My eyesight’s getting wider

When all I see is emptiness 

It starts to feel much lighter

The call within that cried so loud

” Let me catch up on Thee”

And here I am, I stand so proud

I feel Myself in Me

Kanske vet vi inte vad som driver oss. Ibland har vi inte ens en riktning. Men det är nyttigt att ibland stanna upp och känna efter; Vem är jag? Hur känns jag? Stanna upp och låta själen komma ikapp. Att göra en stillstudie av sig själv. 

Det är nog det vi gör just nu. Stannar upp en stund för att komma ikapp. 

Greta Gaphals och vindlande vägar

Igår var det dags att köra runt till alla härbärgen för att se att allt var i sin ordning och betala. Robert och jag gav oss iväg med gps:en laddad. Jag trodde att jag hade den ordentligt uppdaterad. Så var det nog inte… Eller så hade de byggt nya vägar det senaste året…

Vi kan ju säga som så att vi fick se mycket…

Greta heter hon förresten. Gaphals. Gps:en alltså. Det har min vän Lusa sagt. Greta är en sådan där gammal Garmin som gärna fastnar i ”Gör om rutt” helt otippat på sina ställen. Ett tag vart hon alldeles fnattig för att hon trodde att vi körde på en åker några kilometer. ”Gör om rutt” blev någon slags taktpinne när vi susade genom eucalyptusskogarna. 

Nåväl. Vi fick se mycket. Och här var på sina ställen lika vackert som år 2010 då jag gick här förra gången. Knotiga trollskogar, blommande ginst och klibbiga eucalyptusblad. Till och med en rostig myra. Kanske inte direkt levande och så men hon stod där så ståtligt utanför a Paso de Formiga som är ett av härbärgena. Det låg helt ute i det okända och vi fann det endast med lite tur eftersom vi inte kunde ge Greta någon specifik adress. 

Efter turen kunde vi konstatera att vi gjort ett bra jobb. 12 timmar senare hade vi hittat alla ställen utom ett och fått göra ett snabb byte av ställe då det förbokade stället i Melide var stängt när vi kom. Ibland får man bara tänka om. 

Så. Nu kan alla komma. Javisstja. Det gör de ju. Idag 😊

Farliga tillhyggen

Försök aldrig gå igenom säkerhetskontrollen med vandrarstavar i handbagagetHalv 6 på morgonen blev vi avsläppta på Kastrup. I den där nya Kiss and Fly-filen under garaget bredvid utrikesterminalen. Jag gick diskret därifrån med avskedsscener fick utspelas som de ville. 

Terminalen verkade ovanligt full med människor och köerna var långa. Marie och jag hade inget bagage att checka in så vi traskade direkt upp för trappan med våra boardingkort. 

Så småningom var vi igenom den skandinaviska säkerhetskontrollen utan trubbel och fick gå och gå och gå innan vi slutligen kom fram till gaten allra längst bort till Ryanairs flygplan. Jag visste inte att Kastrup var så stort…

Som tur var fanns det fik längst där borta oxå så vi hann få i oss lite frukost innan det var dags att sätta oss på planet. 

Surrealistiskt. I månader har förberedelserna varit igång för denna vandring och ”plötsligt” är det dags 😃

Trots försenad avgång kom vi fram i god tid till Luton där vi smidigt gled ut från terminalbyggnaden och tog transferbussen till Stansted från busstationen precis utanför. Trevliga chaufförer pekade ut varifrån just vår buss skulle gå. 

”Bussarna till Stansted går från H eller J”

Och där stod den, tydligt markerad. Stansted. En och en halv timme senare står vi förväntansfulla vid nästa säkerhetskontroll. 

Plopp. Min lilla väska åkte bakom för att genomsökas. Visst ja. Glömde ju ta ut den lilla påsen med vätskorna. 

Men när den stora väskan åkte bakom TVÅ gånger anade jag oråd…

Vandrarstavarna som Ryanair sagt kunde gå med om de fick plats i handbagaget plockades nu upp och klassades som farliga vapen. Mina dyra älskade vandrarstavar!

Fick veta att om jag behövde dem för att gå och hade använt dem direkt så hade de gått igenom men inte när de låg i väskan. Lite absurt men vad gör man? Jo jag fick hjälp av en trevlig kille att ta väskan och med fart speeda ut till incheckningsdisk nummer 1 som snart skulle stänga för att betala 30 pund. 

Sedan vidare till nästa för att få en tagg. Så till Bag-droppen och lämna ifrån mig väskan. 

”Har du något farligt i bagaget?”

”Ja ett par vandrarstavar”

Det skulle jag inte ha sagt märkte jag… Hon tvekade med handen på väskan och tittade uppfordrande på mig. Jag fick förklara som det blivit och – puh… – kunde gå vidare. Man ska nog inte skämta om sådant… Sedan iväg till Fast lane insläppet där mitt boardingkort larmade. 

”Jag har varit på date”

Sa jag och pekade på min eskort. 

”På date med den där?”

Mannen i insläppet såg chockad ut. Ja ja. Igenom kom jag i alla fall, trots min risiga humor. Så med viss puls och förhöjd kroppstemperatur förenades jag med Marie, Maria och Robert för vidare färd mot den fantastiska staden Santiago de Compostela. 

Många timmar senare stupade vi i säng på härbärget Meiga, mätta och nöjda. Nu är det bara resten av äventyret kvar…

Respekt v/s Självrespekt

Det är inte alltid lätt att bara göra sådant man känner att man kan stå för.
Ibland måste man kanske ta ett jobb man inte trivs med eller rentav känner moraliskt motstånd mot att utföra.
Så som arbetsmarknaden ser ut idag så måste en del ta jobb de inte alls känner för av olika anledningar.
Det får nog ingen att må bra.

Jag minns en period i mitt liv då jag sökte olika arbeten och bland annat hamnade som säljare.
Vi sålde brandskydd, vilket jag inte alls hade något emot.
Produkterna vi sålde var det ju knappast något fel på, men sättet vi lärde oss att ”pumpa in” fler saker än vad kunden behövde gick stick i stäv med reglerna mot högtrycksförsäljning.
Vi säljare uppmanades att sälja oavsett allt.
En av mina kollegor kom in i en etta med både brandvarnare och brandsläckare och ansåg att det räckte.
Hon fick skäll av chefen som ansåg att ”eftersom kunden uppenbarligen var köpvillig så kunde du lätt ha kränkt på honom fler!”

Behöver jag säga att jag slutade snabbt?

Ett jobb är ett jobb och jag har arbetat med allt från att städa, fabriksarbete till personlig utveckling och hälsa.
Gränsen för mig går vid att göra något som går stick i stäv med det jag tror på.

Jag läste en artikel i DN skriven av en reporter om hennes inställning till Harmoniexpo i Solna.
Denna reporters åsikt var uppenbar; Alternativterapier och mediumskap var en ypperlig chans för människor att lura andra.
Dessvärre finns det en sanning här.
Inom alla områden finns det människor som vill sko sig på andras bekostnad och min yrkeskår är dessvärre inte heller förskonad från folk som borde ha sysslat med något helt annat.

Artikeln i sig var intressant att läsa och jag lyssnar gärna till vad en skeptiker har att säga.
Utan skepticism finns det ingen självsanering.
Jag är faktiskt själv både skeptisk och ifrågasättande även om det finns människor som tvivlar på det eftersom jag arbetar som häxa och medium.
Men hade jag inte varit skeptisk så hade jag heller inte kunnat förbättra mitt arbetssätt.
Och för mig är det viktigt att hela tiden försöka utvecklas och då måste jag ständigt fråga mig själv om det jag gör är rätt och riktigt.

Det som gjorde mig lite beklämd när jag läste artikeln – som verkligen tog upp en viktig aspekt! – var att synen på sökarna var i princip lika illa som synen på terapeuterna.
Här saknar jag respekten för alla dem som tror annorlunda än man själv.
Hur vet man egentligen vad som är rätt och riktigt?
Egentligen kan man endast utgå från vad som känns riktigt för en själv.
För någon annan kan det kännas helt annorlunda och vem är jag att säga att den och den har fel och den och den har rätt?
Här kommer jag än en gång tillbaka till att vi alla måste göra det som känns rätt för oss själva.
Det har med självrespekt att göra vilket egentligen är den viktigaste formen av respekt.

I oroliga tider blir, naturligt nog, sökarna fler.
När människor känner sorg, rädsla och vilsenhet försöker många finna stöd på olika vis.
Då är man sårbar.
Exempel som togs upp i artikeln var bland annat att medium utnyttjar människor i sorg.

Jag kan förstå hur hon tänker.
Fast själv känner jag inte så.
Personligen tycker jag att jag har en möjlighet att hjälpa människor i sorg genom att förhoppningsvis öppna kommunikationen mellan klienten och dennes saknade anhöriga.
Min inställning baserar sig ju då på att jag tror på det jag gör, att andevärlden finns och att jag de facto har en förmåga att vidarebefordra vad de har att säga till klienten.

Nu backar jag igen till huvudtemat som jag så ofta kommer till; Respekt.
Vi måste alla börja med oss själva, vi kan aldrig ändra någon annan.
Samma gäller för respekt.
Har jag självrespekt har jag möjlighet att respektera andra, annars blir det svårt.
Allt arbete börjar inifrån.
Och ingen annan kan göra det åt mig.

Kronovall april 008

Drömmar och verklighet, tro och kraft

Jag drömmer mycket nu.
Mycket som jag minns.
I förrgår natt drömde jag att jag höll en ceremoni i en kyrka.
Det var en fantastiskt magisk och vacker ceremoni där jag åkallade väderstrecken, modergudinnan och fader Himmel och helgade redskapen och de fyra elementen.
Jag kände kraften och glädjen och ljuset strålade in genom kyrkfönstren som ett prisande av ceremonin.

Så hamnade jag i tillståndet mellan sömn och vakenhet och började tänka;
”Men jag kan väl inte göra detta i en kyrka?” ”Det är ju som att häda!” Sa den ena rösten.
”Jo du minns väl nattvarden i klostret i Herbon, då sa Oden att det var okej för det är ändå samma gudom vad vi än kallar den och mjöd och vin är också lika” Sa den andra.
Och ändå kände jag mig osäker där i mitt halvvakna tillstånd.

Så glömde jag bort drömmen en stund.
Och kom på den igen.
Och tänkte en gång till.
Att Oden hade rätt den gången när jag lite oroligt sände en tanke till honom och frågade om jag verkligen kunde vara med i den katolska ceremonin jag betraktade.
Han skrattade åt mig och med ens blev det så självklart att jag kan hedra honom var som helst.
Likadant var det för min vän som var med mig i kyrkan och oroligt frågade mig om han kunde delta fast han är muslim.
Jag sa; ”Om det känns rätt för dig så är det rätt”
Och han gjorde så.

Vi människor har gett gudomen olika namn och ansikten och strider sedan om vem som har rätt.
För mig är det enkelt.
Jag kan gå in i vilken kyrka som helst och känna svaren i mitt inre oavsett vem jag riktar mig till.
Faktum är att jag hållit en ceremoni i en kyrka.
Vi var en grupp som fick möjlighet att hålla våra ritualer i en vacker gammal klosterkyrka och det kändes magiskt.
Allt är ändå samma.

Caminon 518