Nu gör vi om det


Det blir lite lustigt för mig som är chaufför att stanna här och där längs leden och gå och möta gruppen. Många undrar och pekar; ”Går du inte lite fel nu? Santiago ligger däråt!”

Jag stirrar förvånat och svarar; ”Nä, är du säker?” eller ”Jag går fram och tillbaka varje dag!”

Och det gör jag ju kan man säga. Möter upp och vänder. Kollar hur alla fötter mår och så där. Än så länge mår fötterna bra, det är nu den andra gruppens första dag så det har inte hunnit hända så mycket. Endast en ryggsäck som fick skjuts eftersom den inte sitter bra. Så nu blir det lite lättare. 


Det är lite klurigt med kartor och sträckor. Dagens etapp från Sarria till Portomarin sägs enligt vår karta vara 22.1 km. Frågar du folk så säger de allt från 22 till 28. Vi tror på 28 eftersom denna sträcka tog cirka 11 timmar förra veckan. Backig och varierande är den i alla fall så det förslår. Allt är så grönt och lummigt. Kanske den vackraste dagen till och med. Förutom vädret som varit allt från sol till regn. Lite skönt med svalka faktiskt. 

Lite lustigt känns det att ha lämnat förra veckans underbara människor som vi under veckans delade upplevelser kommit så nära. Plötsligt är de inte längre här. Jo. I hjärta och sinne men inte rent fysiskt. Men lika intressant är det att se hur gruppens dynamik förändras av nya härliga människor. Alla dessa fantastiska möten längs de gula pilarna. Det är halva vandringen. 

En stillstudie av mig själv

Så har vi då börjat. Vandringen från Sarria till den heliga staden Santiago de Compostela. Vandringen med mig själv som viktigaste medvandrare. Även om jag går med fler och möter många längs min väg så kommer jag aldrig ifrån mig själv. 

Alla dessa fantastiska möten och livshistorier längs vägen berikar. Som den engelska kvinnan jag mötte för en timme sedan. Med kryckor från Sydafrika. För tio år sedan diagnosticerades hon med en autoimmun sjukdom där bland annat kroppens collagen inte håller fast huden som det ska. Den lixom faller i bitar. 

”Men det spelar ingen roll vad läkaren och familjen säger, jag skulle bli tokig om jag inte själv får testa mina gränser!”

Jag fick själv en gång frågan varför jag går. Och jag tänkte. Tänkte på år av motstånd och tider med kryckor och i rullstol. Och orden kom till mig en gång i en skog;

A wanderer I am right now

My feet are kissing the ground

The urge to walk was strong somehow

My soul feels free, not bound

In pain indeed I kiss the ground

My feet are sore and humble

With natures greatness all around

In My own pace I seize to stumble

Through agony and loneliness

My eyesight’s getting wider

When all I see is emptiness 

It starts to feel much lighter

The call within that cried so loud

” Let me catch up on Thee”

And here I am, I stand so proud

I feel Myself in Me

Kanske vet vi inte vad som driver oss. Ibland har vi inte ens en riktning. Men det är nyttigt att ibland stanna upp och känna efter; Vem är jag? Hur känns jag? Stanna upp och låta själen komma ikapp. Att göra en stillstudie av sig själv. 

Det är nog det vi gör just nu. Stannar upp en stund för att komma ikapp. 

Greta Gaphals och vindlande vägar

Igår var det dags att köra runt till alla härbärgen för att se att allt var i sin ordning och betala. Robert och jag gav oss iväg med gps:en laddad. Jag trodde att jag hade den ordentligt uppdaterad. Så var det nog inte… Eller så hade de byggt nya vägar det senaste året…

Vi kan ju säga som så att vi fick se mycket…

Greta heter hon förresten. Gaphals. Gps:en alltså. Det har min vän Lusa sagt. Greta är en sådan där gammal Garmin som gärna fastnar i ”Gör om rutt” helt otippat på sina ställen. Ett tag vart hon alldeles fnattig för att hon trodde att vi körde på en åker några kilometer. ”Gör om rutt” blev någon slags taktpinne när vi susade genom eucalyptusskogarna. 

Nåväl. Vi fick se mycket. Och här var på sina ställen lika vackert som år 2010 då jag gick här förra gången. Knotiga trollskogar, blommande ginst och klibbiga eucalyptusblad. Till och med en rostig myra. Kanske inte direkt levande och så men hon stod där så ståtligt utanför a Paso de Formiga som är ett av härbärgena. Det låg helt ute i det okända och vi fann det endast med lite tur eftersom vi inte kunde ge Greta någon specifik adress. 

Efter turen kunde vi konstatera att vi gjort ett bra jobb. 12 timmar senare hade vi hittat alla ställen utom ett och fått göra ett snabb byte av ställe då det förbokade stället i Melide var stängt när vi kom. Ibland får man bara tänka om. 

Så. Nu kan alla komma. Javisstja. Det gör de ju. Idag 😊

Farliga tillhyggen

Försök aldrig gå igenom säkerhetskontrollen med vandrarstavar i handbagagetHalv 6 på morgonen blev vi avsläppta på Kastrup. I den där nya Kiss and Fly-filen under garaget bredvid utrikesterminalen. Jag gick diskret därifrån med avskedsscener fick utspelas som de ville. 

Terminalen verkade ovanligt full med människor och köerna var långa. Marie och jag hade inget bagage att checka in så vi traskade direkt upp för trappan med våra boardingkort. 

Så småningom var vi igenom den skandinaviska säkerhetskontrollen utan trubbel och fick gå och gå och gå innan vi slutligen kom fram till gaten allra längst bort till Ryanairs flygplan. Jag visste inte att Kastrup var så stort…

Som tur var fanns det fik längst där borta oxå så vi hann få i oss lite frukost innan det var dags att sätta oss på planet. 

Surrealistiskt. I månader har förberedelserna varit igång för denna vandring och ”plötsligt” är det dags 😃

Trots försenad avgång kom vi fram i god tid till Luton där vi smidigt gled ut från terminalbyggnaden och tog transferbussen till Stansted från busstationen precis utanför. Trevliga chaufförer pekade ut varifrån just vår buss skulle gå. 

”Bussarna till Stansted går från H eller J”

Och där stod den, tydligt markerad. Stansted. En och en halv timme senare står vi förväntansfulla vid nästa säkerhetskontroll. 

Plopp. Min lilla väska åkte bakom för att genomsökas. Visst ja. Glömde ju ta ut den lilla påsen med vätskorna. 

Men när den stora väskan åkte bakom TVÅ gånger anade jag oråd…

Vandrarstavarna som Ryanair sagt kunde gå med om de fick plats i handbagaget plockades nu upp och klassades som farliga vapen. Mina dyra älskade vandrarstavar!

Fick veta att om jag behövde dem för att gå och hade använt dem direkt så hade de gått igenom men inte när de låg i väskan. Lite absurt men vad gör man? Jo jag fick hjälp av en trevlig kille att ta väskan och med fart speeda ut till incheckningsdisk nummer 1 som snart skulle stänga för att betala 30 pund. 

Sedan vidare till nästa för att få en tagg. Så till Bag-droppen och lämna ifrån mig väskan. 

”Har du något farligt i bagaget?”

”Ja ett par vandrarstavar”

Det skulle jag inte ha sagt märkte jag… Hon tvekade med handen på väskan och tittade uppfordrande på mig. Jag fick förklara som det blivit och – puh… – kunde gå vidare. Man ska nog inte skämta om sådant… Sedan iväg till Fast lane insläppet där mitt boardingkort larmade. 

”Jag har varit på date”

Sa jag och pekade på min eskort. 

”På date med den där?”

Mannen i insläppet såg chockad ut. Ja ja. Igenom kom jag i alla fall, trots min risiga humor. Så med viss puls och förhöjd kroppstemperatur förenades jag med Marie, Maria och Robert för vidare färd mot den fantastiska staden Santiago de Compostela. 

Många timmar senare stupade vi i säng på härbärget Meiga, mätta och nöjda. Nu är det bara resten av äventyret kvar…

Respekt v/s Självrespekt

Det är inte alltid lätt att bara göra sådant man känner att man kan stå för.
Ibland måste man kanske ta ett jobb man inte trivs med eller rentav känner moraliskt motstånd mot att utföra.
Så som arbetsmarknaden ser ut idag så måste en del ta jobb de inte alls känner för av olika anledningar.
Det får nog ingen att må bra.

Jag minns en period i mitt liv då jag sökte olika arbeten och bland annat hamnade som säljare.
Vi sålde brandskydd, vilket jag inte alls hade något emot.
Produkterna vi sålde var det ju knappast något fel på, men sättet vi lärde oss att ”pumpa in” fler saker än vad kunden behövde gick stick i stäv med reglerna mot högtrycksförsäljning.
Vi säljare uppmanades att sälja oavsett allt.
En av mina kollegor kom in i en etta med både brandvarnare och brandsläckare och ansåg att det räckte.
Hon fick skäll av chefen som ansåg att ”eftersom kunden uppenbarligen var köpvillig så kunde du lätt ha kränkt på honom fler!”

Behöver jag säga att jag slutade snabbt?

Ett jobb är ett jobb och jag har arbetat med allt från att städa, fabriksarbete till personlig utveckling och hälsa.
Gränsen för mig går vid att göra något som går stick i stäv med det jag tror på.

Jag läste en artikel i DN skriven av en reporter om hennes inställning till Harmoniexpo i Solna.
Denna reporters åsikt var uppenbar; Alternativterapier och mediumskap var en ypperlig chans för människor att lura andra.
Dessvärre finns det en sanning här.
Inom alla områden finns det människor som vill sko sig på andras bekostnad och min yrkeskår är dessvärre inte heller förskonad från folk som borde ha sysslat med något helt annat.

Artikeln i sig var intressant att läsa och jag lyssnar gärna till vad en skeptiker har att säga.
Utan skepticism finns det ingen självsanering.
Jag är faktiskt själv både skeptisk och ifrågasättande även om det finns människor som tvivlar på det eftersom jag arbetar som häxa och medium.
Men hade jag inte varit skeptisk så hade jag heller inte kunnat förbättra mitt arbetssätt.
Och för mig är det viktigt att hela tiden försöka utvecklas och då måste jag ständigt fråga mig själv om det jag gör är rätt och riktigt.

Det som gjorde mig lite beklämd när jag läste artikeln – som verkligen tog upp en viktig aspekt! – var att synen på sökarna var i princip lika illa som synen på terapeuterna.
Här saknar jag respekten för alla dem som tror annorlunda än man själv.
Hur vet man egentligen vad som är rätt och riktigt?
Egentligen kan man endast utgå från vad som känns riktigt för en själv.
För någon annan kan det kännas helt annorlunda och vem är jag att säga att den och den har fel och den och den har rätt?
Här kommer jag än en gång tillbaka till att vi alla måste göra det som känns rätt för oss själva.
Det har med självrespekt att göra vilket egentligen är den viktigaste formen av respekt.

I oroliga tider blir, naturligt nog, sökarna fler.
När människor känner sorg, rädsla och vilsenhet försöker många finna stöd på olika vis.
Då är man sårbar.
Exempel som togs upp i artikeln var bland annat att medium utnyttjar människor i sorg.

Jag kan förstå hur hon tänker.
Fast själv känner jag inte så.
Personligen tycker jag att jag har en möjlighet att hjälpa människor i sorg genom att förhoppningsvis öppna kommunikationen mellan klienten och dennes saknade anhöriga.
Min inställning baserar sig ju då på att jag tror på det jag gör, att andevärlden finns och att jag de facto har en förmåga att vidarebefordra vad de har att säga till klienten.

Nu backar jag igen till huvudtemat som jag så ofta kommer till; Respekt.
Vi måste alla börja med oss själva, vi kan aldrig ändra någon annan.
Samma gäller för respekt.
Har jag självrespekt har jag möjlighet att respektera andra, annars blir det svårt.
Allt arbete börjar inifrån.
Och ingen annan kan göra det åt mig.

Kronovall april 008

Drömmar och verklighet, tro och kraft

Jag drömmer mycket nu.
Mycket som jag minns.
I förrgår natt drömde jag att jag höll en ceremoni i en kyrka.
Det var en fantastiskt magisk och vacker ceremoni där jag åkallade väderstrecken, modergudinnan och fader Himmel och helgade redskapen och de fyra elementen.
Jag kände kraften och glädjen och ljuset strålade in genom kyrkfönstren som ett prisande av ceremonin.

Så hamnade jag i tillståndet mellan sömn och vakenhet och började tänka;
”Men jag kan väl inte göra detta i en kyrka?” ”Det är ju som att häda!” Sa den ena rösten.
”Jo du minns väl nattvarden i klostret i Herbon, då sa Oden att det var okej för det är ändå samma gudom vad vi än kallar den och mjöd och vin är också lika” Sa den andra.
Och ändå kände jag mig osäker där i mitt halvvakna tillstånd.

Så glömde jag bort drömmen en stund.
Och kom på den igen.
Och tänkte en gång till.
Att Oden hade rätt den gången när jag lite oroligt sände en tanke till honom och frågade om jag verkligen kunde vara med i den katolska ceremonin jag betraktade.
Han skrattade åt mig och med ens blev det så självklart att jag kan hedra honom var som helst.
Likadant var det för min vän som var med mig i kyrkan och oroligt frågade mig om han kunde delta fast han är muslim.
Jag sa; ”Om det känns rätt för dig så är det rätt”
Och han gjorde så.

Vi människor har gett gudomen olika namn och ansikten och strider sedan om vem som har rätt.
För mig är det enkelt.
Jag kan gå in i vilken kyrka som helst och känna svaren i mitt inre oavsett vem jag riktar mig till.
Faktum är att jag hållit en ceremoni i en kyrka.
Vi var en grupp som fick möjlighet att hålla våra ritualer i en vacker gammal klosterkyrka och det kändes magiskt.
Allt är ändå samma.

Caminon 518

All I see

12540690_10153472216418937_3255184669366133062_n

I det stora universum finns jag, en lite själ på jorden.
Alla känslor som ryms i världen finns som droppar i mitt väsen.
Om jag som liten människa kan se helheten så kan jag tillåta mig att känna samhörighet och därmed inte längre begränsas av mina egna personliga sorger, känslor och rädslor.
Vi bär dem alla, ingen är förskonad.
Tillsammans är vi en röra av allt som finns och ser man det blir där plötsligt en ordning.
För i mig finns allt och i allt finns jag för så är universums lag.

Det blev så tydligt för mig igår när jag satt på stranden här i Spanien i en morgonceremoni där plötsligt elementen talade till mig.
De sa;

All I see is sand
Sand is all in me
All I see is water
Water filling me
All I see is skies
Oh I see she flies
All I see is wood
I´m a willow tree
She is me and I am her
Come my dear and stir stir stir
Light and dark and hope and fear
All I see is me

(All I see is me © Shaeen Svanede)

Varför kallar du dig häxa?

Jag får ibland frågan; ”Varför kallar du dig häxa?”
Mitt kortaste svar är; ”För att jag känner mig bekväm med det”

Det finns människor som tycker att ordet häxa känns negativt, elakt, otäckt – ja rent av satanistiskt.
Så finns det människor som likställer häxor med shamaner, örtkunniga och andra som bär på gammal kunskap.
Jag tänker som de sistnämnda.

För mig är häxan någon som värnar just gammal kunskap.
Förr var ju häxorna de som hjälpte när ingen annan råd fanns, de som kunde saker om växter och magi som inte alla kände till.
De som hade kontakt med andar och väsen.
För mig har inte det förändrats.

Är häxor onda?
Visst finns det häxor som har onda avsikter likaväl som det finns människor som drivs av ondska.
”Häxor är ju oxå mänskor” *nynnar på FablernasVärld-sången*
Magi är magi vare sig den är svart eller vit precis som tankar och handlingar kan vara konstruktiva eller destruktiva.
Ljus och mörker finns i oss alla.
Man väljer helt enkelt vilket man vill ska växa.

Så som jag tänker är allt karmatiskt, eller som wiccaner säger; ”Allt kommer tillbaka trefalt”
Väljer jag att göra gott så kommer gott tillbaka, väljer jag att göra ont så…
Ja, så enkelt är det för mig.
Därför gör jag så gott jag kan med att leva på ett sätt som jag känner är konstruktivt, rätt och riktigt.
Då känner jag mig bekväm med att tro att jag ska få ha det bra.

Jag träffar ibland på skeptiker som öppet säger att de tror att sådana som jag är charlataner och att vi försöker sko oss på folks osäkerhet och olycka.
Det är inte konstigt att folk kan tänka så.
Det finns människor i alla läger som försöker utnyttja andra för sin egen fördel.
Men jag tror att det stora flertalet av oss är precis tvärtom; vi vill hjälpa.
En äkta wiccan tänker ju att allt kommer tillbaka.
Alltså går det inte att leva ett bra liv genom att lura andra.

Jag kan bara gå till mig själv – Jag är en dålig säljare.
Jag kan inte tänka mig att sälja något jag inte tror på.
Jag kan inte göra något som jag känner att jag inte kan stå för.
Om jag känner att det jag gör inte är bra nog så låter jag hellre bli.
När jag märker att energin i något jag gör inte längre känns bra så tar jag paus eller slutar helt.
Det är mitt sätt att värna mig själv och min energi.

Häxan är för mig en person som står för vem hon/han är oavsett vad andra tänker.
Häxan går sin egen väg.
Häxan är en hjälpare med en vilja att stå i kontakt med hela universums samlade kunskap för att utveckla sig själv och andra.
Det är inte en enkel väg och ingen man väljer om man är rädd att möta motstånd, spott och spe för det kommer man att möta.
Jag säger inte att jag är immun mot sådant, men jag försöker se igenom belackarnas elakheter för att förstå deras behov av att degradera någon som inte tänker som dem.
Det säger mer om dem än om mig.

Jag tycker att häxor är bra.
Men jag tycker även att skeptiker är bra.
Är vi bara stora nog att ha respekt för varandra så kan saker bara bli bättre.

Häxan

 

Världen förändras

12231333_10207625833181303_887423367_n

Saker händer i vår del av världen idag som de flesta av oss inte sett på så nära håll under vår egen livstid.
Skrämmande saker.
Folk flyr för sina liv och förföljarna kommer efter.
Många känner sig inte säkra någonstans.

För några år sedan var jag ute och vandrade i Bergslagen.
Min vana trogen gick jag och talade med naturen.
Träd och stenar svarade.
De talade om världen. (Jag har berättat om det tidigare men jag berättar igen)
Vi hade en dialog om världsläget.

”Det kommer att bli fler översvämningar och jordbävningar”
”Jag vet. Man ser det redan.”
”Det kommer att bli folkresningar och kaos”
”Ja det kan jag tänka mig”

Så berättade de för mig om Aleppo, fast jag uppfattade att de sa att, denna för mig då okända stad, låg i Sudan. Fredagen därpå såg jag på TV om oroligheter i Aleppo i Syrien och förstod att jag hört fel.

”Allt detta händer för att ni människor ska lära er empati.”

Det var så enkelt att förstå. Enkronan trillade liksom ned.
Så klart. Att känna empati för varandra.
Att känna empati är inte bara att med kärlek omge någon som har det svårt.
Det är också att stå upp emot det som drabbar.

Att hjälpa är inte enbart att hålla om en som gråter. Det är även att gå emot den som attackerar.
Det är svårt att omfamna offret och förtryckaren i samma kram. Det får sällan offret att känna sig trygg eller förövaren att sluta.
Att skydda någon är att värna dennes väl och ve och stå upp för dennes rättigheter.Vill vi vinna frihet så behöver vi stå enade i att alla måste få känna sig fria.

Rädslan tar för många människor över just nu. Men låter vi rädslan styra så vågar vi inte leva.
Alltså måste vi öppna ögonen och se vad det är som sker i världen, stoppa våldet och värna varandra.

När jag gick i Bergslagen den gången och talade med naturen så sa den också;

”Det blir först sämre innan det blir bättre.”

Jo. Där är vi nu. Väckarklockan ringer och det är dags att vakna.
Nu får vi bestämma hur bra vi vill ha det och börja därifrån.
Jag hoppas nu att både vi gräsrötter och politikerna bestämmer oss för att på allvar motarbeta våld och värna människors rättigheter till frihet och harmoni.

Bergslagsleden 009