Farliga tillhyggen

Försök aldrig gå igenom säkerhetskontrollen med vandrarstavar i handbagagetHalv 6 på morgonen blev vi avsläppta på Kastrup. I den där nya Kiss and Fly-filen under garaget bredvid utrikesterminalen. Jag gick diskret därifrån med avskedsscener fick utspelas som de ville. 

Terminalen verkade ovanligt full med människor och köerna var långa. Marie och jag hade inget bagage att checka in så vi traskade direkt upp för trappan med våra boardingkort. 

Så småningom var vi igenom den skandinaviska säkerhetskontrollen utan trubbel och fick gå och gå och gå innan vi slutligen kom fram till gaten allra längst bort till Ryanairs flygplan. Jag visste inte att Kastrup var så stort…

Som tur var fanns det fik längst där borta oxå så vi hann få i oss lite frukost innan det var dags att sätta oss på planet. 

Surrealistiskt. I månader har förberedelserna varit igång för denna vandring och ”plötsligt” är det dags 😃

Trots försenad avgång kom vi fram i god tid till Luton där vi smidigt gled ut från terminalbyggnaden och tog transferbussen till Stansted från busstationen precis utanför. Trevliga chaufförer pekade ut varifrån just vår buss skulle gå. 

”Bussarna till Stansted går från H eller J”

Och där stod den, tydligt markerad. Stansted. En och en halv timme senare står vi förväntansfulla vid nästa säkerhetskontroll. 

Plopp. Min lilla väska åkte bakom för att genomsökas. Visst ja. Glömde ju ta ut den lilla påsen med vätskorna. 

Men när den stora väskan åkte bakom TVÅ gånger anade jag oråd…

Vandrarstavarna som Ryanair sagt kunde gå med om de fick plats i handbagaget plockades nu upp och klassades som farliga vapen. Mina dyra älskade vandrarstavar!

Fick veta att om jag behövde dem för att gå och hade använt dem direkt så hade de gått igenom men inte när de låg i väskan. Lite absurt men vad gör man? Jo jag fick hjälp av en trevlig kille att ta väskan och med fart speeda ut till incheckningsdisk nummer 1 som snart skulle stänga för att betala 30 pund. 

Sedan vidare till nästa för att få en tagg. Så till Bag-droppen och lämna ifrån mig väskan. 

”Har du något farligt i bagaget?”

”Ja ett par vandrarstavar”

Det skulle jag inte ha sagt märkte jag… Hon tvekade med handen på väskan och tittade uppfordrande på mig. Jag fick förklara som det blivit och – puh… – kunde gå vidare. Man ska nog inte skämta om sådant… Sedan iväg till Fast lane insläppet där mitt boardingkort larmade. 

”Jag har varit på date”

Sa jag och pekade på min eskort. 

”På date med den där?”

Mannen i insläppet såg chockad ut. Ja ja. Igenom kom jag i alla fall, trots min risiga humor. Så med viss puls och förhöjd kroppstemperatur förenades jag med Marie, Maria och Robert för vidare färd mot den fantastiska staden Santiago de Compostela. 

Många timmar senare stupade vi i säng på härbärget Meiga, mätta och nöjda. Nu är det bara resten av äventyret kvar…

Respekt v/s Självrespekt

Det är inte alltid lätt att bara göra sådant man känner att man kan stå för.
Ibland måste man kanske ta ett jobb man inte trivs med eller rentav känner moraliskt motstånd mot att utföra.
Så som arbetsmarknaden ser ut idag så måste en del ta jobb de inte alls känner för av olika anledningar.
Det får nog ingen att må bra.

Jag minns en period i mitt liv då jag sökte olika arbeten och bland annat hamnade som säljare.
Vi sålde brandskydd, vilket jag inte alls hade något emot.
Produkterna vi sålde var det ju knappast något fel på, men sättet vi lärde oss att ”pumpa in” fler saker än vad kunden behövde gick stick i stäv med reglerna mot högtrycksförsäljning.
Vi säljare uppmanades att sälja oavsett allt.
En av mina kollegor kom in i en etta med både brandvarnare och brandsläckare och ansåg att det räckte.
Hon fick skäll av chefen som ansåg att ”eftersom kunden uppenbarligen var köpvillig så kunde du lätt ha kränkt på honom fler!”

Behöver jag säga att jag slutade snabbt?

Ett jobb är ett jobb och jag har arbetat med allt från att städa, fabriksarbete till personlig utveckling och hälsa.
Gränsen för mig går vid att göra något som går stick i stäv med det jag tror på.

Jag läste en artikel i DN skriven av en reporter om hennes inställning till Harmoniexpo i Solna.
Denna reporters åsikt var uppenbar; Alternativterapier och mediumskap var en ypperlig chans för människor att lura andra.
Dessvärre finns det en sanning här.
Inom alla områden finns det människor som vill sko sig på andras bekostnad och min yrkeskår är dessvärre inte heller förskonad från folk som borde ha sysslat med något helt annat.

Artikeln i sig var intressant att läsa och jag lyssnar gärna till vad en skeptiker har att säga.
Utan skepticism finns det ingen självsanering.
Jag är faktiskt själv både skeptisk och ifrågasättande även om det finns människor som tvivlar på det eftersom jag arbetar som häxa och medium.
Men hade jag inte varit skeptisk så hade jag heller inte kunnat förbättra mitt arbetssätt.
Och för mig är det viktigt att hela tiden försöka utvecklas och då måste jag ständigt fråga mig själv om det jag gör är rätt och riktigt.

Det som gjorde mig lite beklämd när jag läste artikeln – som verkligen tog upp en viktig aspekt! – var att synen på sökarna var i princip lika illa som synen på terapeuterna.
Här saknar jag respekten för alla dem som tror annorlunda än man själv.
Hur vet man egentligen vad som är rätt och riktigt?
Egentligen kan man endast utgå från vad som känns riktigt för en själv.
För någon annan kan det kännas helt annorlunda och vem är jag att säga att den och den har fel och den och den har rätt?
Här kommer jag än en gång tillbaka till att vi alla måste göra det som känns rätt för oss själva.
Det har med självrespekt att göra vilket egentligen är den viktigaste formen av respekt.

I oroliga tider blir, naturligt nog, sökarna fler.
När människor känner sorg, rädsla och vilsenhet försöker många finna stöd på olika vis.
Då är man sårbar.
Exempel som togs upp i artikeln var bland annat att medium utnyttjar människor i sorg.

Jag kan förstå hur hon tänker.
Fast själv känner jag inte så.
Personligen tycker jag att jag har en möjlighet att hjälpa människor i sorg genom att förhoppningsvis öppna kommunikationen mellan klienten och dennes saknade anhöriga.
Min inställning baserar sig ju då på att jag tror på det jag gör, att andevärlden finns och att jag de facto har en förmåga att vidarebefordra vad de har att säga till klienten.

Nu backar jag igen till huvudtemat som jag så ofta kommer till; Respekt.
Vi måste alla börja med oss själva, vi kan aldrig ändra någon annan.
Samma gäller för respekt.
Har jag självrespekt har jag möjlighet att respektera andra, annars blir det svårt.
Allt arbete börjar inifrån.
Och ingen annan kan göra det åt mig.

Kronovall april 008

Drömmar och verklighet, tro och kraft

Jag drömmer mycket nu.
Mycket som jag minns.
I förrgår natt drömde jag att jag höll en ceremoni i en kyrka.
Det var en fantastiskt magisk och vacker ceremoni där jag åkallade väderstrecken, modergudinnan och fader Himmel och helgade redskapen och de fyra elementen.
Jag kände kraften och glädjen och ljuset strålade in genom kyrkfönstren som ett prisande av ceremonin.

Så hamnade jag i tillståndet mellan sömn och vakenhet och började tänka;
”Men jag kan väl inte göra detta i en kyrka?” ”Det är ju som att häda!” Sa den ena rösten.
”Jo du minns väl nattvarden i klostret i Herbon, då sa Oden att det var okej för det är ändå samma gudom vad vi än kallar den och mjöd och vin är också lika” Sa den andra.
Och ändå kände jag mig osäker där i mitt halvvakna tillstånd.

Så glömde jag bort drömmen en stund.
Och kom på den igen.
Och tänkte en gång till.
Att Oden hade rätt den gången när jag lite oroligt sände en tanke till honom och frågade om jag verkligen kunde vara med i den katolska ceremonin jag betraktade.
Han skrattade åt mig och med ens blev det så självklart att jag kan hedra honom var som helst.
Likadant var det för min vän som var med mig i kyrkan och oroligt frågade mig om han kunde delta fast han är muslim.
Jag sa; ”Om det känns rätt för dig så är det rätt”
Och han gjorde så.

Vi människor har gett gudomen olika namn och ansikten och strider sedan om vem som har rätt.
För mig är det enkelt.
Jag kan gå in i vilken kyrka som helst och känna svaren i mitt inre oavsett vem jag riktar mig till.
Faktum är att jag hållit en ceremoni i en kyrka.
Vi var en grupp som fick möjlighet att hålla våra ritualer i en vacker gammal klosterkyrka och det kändes magiskt.
Allt är ändå samma.

Caminon 518

All I see

12540690_10153472216418937_3255184669366133062_n

I det stora universum finns jag, en lite själ på jorden.
Alla känslor som ryms i världen finns som droppar i mitt väsen.
Om jag som liten människa kan se helheten så kan jag tillåta mig att känna samhörighet och därmed inte längre begränsas av mina egna personliga sorger, känslor och rädslor.
Vi bär dem alla, ingen är förskonad.
Tillsammans är vi en röra av allt som finns och ser man det blir där plötsligt en ordning.
För i mig finns allt och i allt finns jag för så är universums lag.

Det blev så tydligt för mig igår när jag satt på stranden här i Spanien i en morgonceremoni där plötsligt elementen talade till mig.
De sa;

All I see is sand
Sand is all in me
All I see is water
Water filling me
All I see is skies
Oh I see she flies
All I see is wood
I´m a willow tree
She is me and I am her
Come my dear and stir stir stir
Light and dark and hope and fear
All I see is me

(All I see is me © Shaeen Svanede)

Varför kallar du dig häxa?

Jag får ibland frågan; ”Varför kallar du dig häxa?”
Mitt kortaste svar är; ”För att jag känner mig bekväm med det”

Det finns människor som tycker att ordet häxa känns negativt, elakt, otäckt – ja rent av satanistiskt.
Så finns det människor som likställer häxor med shamaner, örtkunniga och andra som bär på gammal kunskap.
Jag tänker som de sistnämnda.

För mig är häxan någon som värnar just gammal kunskap.
Förr var ju häxorna de som hjälpte när ingen annan råd fanns, de som kunde saker om växter och magi som inte alla kände till.
De som hade kontakt med andar och väsen.
För mig har inte det förändrats.

Är häxor onda?
Visst finns det häxor som har onda avsikter likaväl som det finns människor som drivs av ondska.
”Häxor är ju oxå mänskor” *nynnar på FablernasVärld-sången*
Magi är magi vare sig den är svart eller vit precis som tankar och handlingar kan vara konstruktiva eller destruktiva.
Ljus och mörker finns i oss alla.
Man väljer helt enkelt vilket man vill ska växa.

Så som jag tänker är allt karmatiskt, eller som wiccaner säger; ”Allt kommer tillbaka trefalt”
Väljer jag att göra gott så kommer gott tillbaka, väljer jag att göra ont så…
Ja, så enkelt är det för mig.
Därför gör jag så gott jag kan med att leva på ett sätt som jag känner är konstruktivt, rätt och riktigt.
Då känner jag mig bekväm med att tro att jag ska få ha det bra.

Jag träffar ibland på skeptiker som öppet säger att de tror att sådana som jag är charlataner och att vi försöker sko oss på folks osäkerhet och olycka.
Det är inte konstigt att folk kan tänka så.
Det finns människor i alla läger som försöker utnyttja andra för sin egen fördel.
Men jag tror att det stora flertalet av oss är precis tvärtom; vi vill hjälpa.
En äkta wiccan tänker ju att allt kommer tillbaka.
Alltså går det inte att leva ett bra liv genom att lura andra.

Jag kan bara gå till mig själv – Jag är en dålig säljare.
Jag kan inte tänka mig att sälja något jag inte tror på.
Jag kan inte göra något som jag känner att jag inte kan stå för.
Om jag känner att det jag gör inte är bra nog så låter jag hellre bli.
När jag märker att energin i något jag gör inte längre känns bra så tar jag paus eller slutar helt.
Det är mitt sätt att värna mig själv och min energi.

Häxan är för mig en person som står för vem hon/han är oavsett vad andra tänker.
Häxan går sin egen väg.
Häxan är en hjälpare med en vilja att stå i kontakt med hela universums samlade kunskap för att utveckla sig själv och andra.
Det är inte en enkel väg och ingen man väljer om man är rädd att möta motstånd, spott och spe för det kommer man att möta.
Jag säger inte att jag är immun mot sådant, men jag försöker se igenom belackarnas elakheter för att förstå deras behov av att degradera någon som inte tänker som dem.
Det säger mer om dem än om mig.

Jag tycker att häxor är bra.
Men jag tycker även att skeptiker är bra.
Är vi bara stora nog att ha respekt för varandra så kan saker bara bli bättre.

Häxan

 

Världen förändras

12231333_10207625833181303_887423367_n

Saker händer i vår del av världen idag som de flesta av oss inte sett på så nära håll under vår egen livstid.
Skrämmande saker.
Folk flyr för sina liv och förföljarna kommer efter.
Många känner sig inte säkra någonstans.

För några år sedan var jag ute och vandrade i Bergslagen.
Min vana trogen gick jag och talade med naturen.
Träd och stenar svarade.
De talade om världen. (Jag har berättat om det tidigare men jag berättar igen)
Vi hade en dialog om världsläget.

”Det kommer att bli fler översvämningar och jordbävningar”
”Jag vet. Man ser det redan.”
”Det kommer att bli folkresningar och kaos”
”Ja det kan jag tänka mig”

Så berättade de för mig om Aleppo, fast jag uppfattade att de sa att, denna för mig då okända stad, låg i Sudan. Fredagen därpå såg jag på TV om oroligheter i Aleppo i Syrien och förstod att jag hört fel.

”Allt detta händer för att ni människor ska lära er empati.”

Det var så enkelt att förstå. Enkronan trillade liksom ned.
Så klart. Att känna empati för varandra.
Att känna empati är inte bara att med kärlek omge någon som har det svårt.
Det är också att stå upp emot det som drabbar.

Att hjälpa är inte enbart att hålla om en som gråter. Det är även att gå emot den som attackerar.
Det är svårt att omfamna offret och förtryckaren i samma kram. Det får sällan offret att känna sig trygg eller förövaren att sluta.
Att skydda någon är att värna dennes väl och ve och stå upp för dennes rättigheter.Vill vi vinna frihet så behöver vi stå enade i att alla måste få känna sig fria.

Rädslan tar för många människor över just nu. Men låter vi rädslan styra så vågar vi inte leva.
Alltså måste vi öppna ögonen och se vad det är som sker i världen, stoppa våldet och värna varandra.

När jag gick i Bergslagen den gången och talade med naturen så sa den också;

”Det blir först sämre innan det blir bättre.”

Jo. Där är vi nu. Väckarklockan ringer och det är dags att vakna.
Nu får vi bestämma hur bra vi vill ha det och börja därifrån.
Jag hoppas nu att både vi gräsrötter och politikerna bestämmer oss för att på allvar motarbeta våld och värna människors rättigheter till frihet och harmoni.

Bergslagsleden 009

Rädslor och beskydd

Kiviks kungagrav

När jag växte upp var jag mörkrädd.
Skuggfigurerna jag upplevde var obegripliga och skrämmande.
Till slut lämnade de mig ifred.
Så till den milda grad att de var svårflirtade när jag ville ha dem tillbaka i tjugoårsåldern.
Det tog några år innan de ansåg mig färdig för att återigen stifta bekantskap med dem.
De från andra sidan.

Idag känner jag mig mera trygg med dem än med människor i vissa sammanhang.
Som ensam i en mörk skog eller ett mörkt hus. Hör jag ett ljud så lystrar jag till om det kan ha varit någon som tagit sig in och då kan jag bli på helspänn.
Men när jag konstaterar att det ”bara” är någon av mina vänner så blir jag lugn igen.

Bland mina vänner finns inte bara de som gått över utan idag även asarna och olika naturväsen.
Jag har exempelvis tomtar på loftet (plats för skratt…) som ser över huset och gör mig uppmärksam på när något är i görningen.

Dessa mina vänner är härligt sällskap när jag är ensam och stör mig inte nämnvärt.
Däremot kan de störa andra.
Numera bor nämligen min syster och hennes dotter på övervåningen i mitt hus.
De är inte fullt lika glada över sällskapet alla gånger.
Min vana att be asarna och andevärlden att vakta mitt hus när jag reser bort blev inte helt populärt när till exempel min mamma skulle gå genom mina rum för att låna mitt badrum en dag.
Då stod någon i vägen i dörröppningen så hon inte kunde komma förbi.
Det tyckte hon inte om…

Därför bad jag dem, på begäran, att hålla sig lugna tills jag kommer hem igen.
Det skulle jag inte ha gjort…
Då tog nämligen någon sig in i huset för första gången någonsin!
Någon som inte skulle vara där!!
Som tur är har jag Securitas som går in och kollar direkt när det larmar så ingenting blev stulet, inkräktarna sprang väl direkt det började tjuta kantänka.

Men nu har jag fått tillstånd att be asarna komma tillbaka.
De är ju trots allt där för min och vår skull.
Så nog kan man få hjälp av dessa för många osynliga vänner minsann.
Det gäller bara att sluta vara rädd och förstå att de gärna samarbetar med oss om vi ber dem.
Så tack Oden och alla andra som finns där i de andra dimensionerna, jag är taxam för att ni finns!
Oden

Utveckling är en invecklad historia

Utveckling har alltid intresserat mig.
Men med utveckling sker många utmaningar som gör att det först kan bli turbulent.
Först och främst måste vi utmana oss själva och ifrågasätta de mönster som vi blivit vana vid för att sedan våga släppa taget och gå vidare.
Vi människor är vanedjur och kan ha svårt för förändringar.
Ibland kan rädslan för det okända göra att vi till och med hellre står kvar i något destruktivt istället för att trampa nya stigar.
Det kan gälla allt från en osund kärleksrelation, jobbig arbetssituation eller att vi bor på en plats vi inte längre trivs på.
Det spelar ingen roll om vännerna står runtomkring och skriker ut sanningarna i megafon om jag inte är redo att ta det till mig.
Men när jag väl är redo att ta steget räcker det med en viskning.

I mitt inre möter jag alla motsättningar som finns i det yttre.
Alla mina handlingar speglas av hur jag ser på mig själv och världen och endast jag kan skapa verkligheten omkring mig.
Oavsett vad som sker i min direkta närhet är det jag som väljer hur jag kan hantera det skedda.
Jag kan välja att bli arg om jag blir attackerad eller lugnt bemöta och gå därifrån.
Jag kan hata den som sårat mig eller förlåta och bli fri.
Jag kan angripa dem som tycker annorlunda än jag eller respektera att vi är alla är olika.
Jag kan välja ett destruktivt eller ett konstruktivt sätt att bemöta livet.

Det kan låta enkelt och självklart att alla vill välja att vara konstruktiva, fria, harmoniska och lyckliga.
Ändå är vägen dit sällan enkel.
Få människor har tillgång till sin inre kraft från början eftersom vi skolats att tro och tänka på vis som inte nödvändigtvis är våra egna sanningar.
Att återfinna sig själv på vägen genom livet kan vara den svåraste utmaningen av alla.

Vi övar oss tillsammans och var och en för sig för att finna de vägar som fungerar.
Ibland kan det kännas svårt och vi vill ge upp, men om vi vågar och orkar så tar vi oss säkerligen framåt ju mer vi försöker.
Genom möten med andra finner vi ständigt bitar av oss själva.
Om vi studerar våra egna reaktioner och tankar kan vi pröva den sanning som är vår.

När du letar efter din egen sanning är det viktigt att förstå att andra kan ha en annan.
Vi är alla olika för vi kommer från olika erfarenheter och beroende på var vi är i livet kan sanningarna också skifta.
Och alla vill vi bli respekterade.

Personligen tänker jag att om respekt fick råda i världen skulle vi kunna leva i fred.
Kristna och muslimer kunde lugnt gå till sina egna kyrkor, man och kvinna behövde inte gräla, grannar inte slåss, regeringar inte strida.
Tänk om vi kunde gå över vår egen bekvämlighetszon och utmana oss själva så mycket att vi inte längre känner oss hotade av oliktänkande.
Kan vi verkligen utvecklas så långt?
Eller måste vi fortsätta slåss för patentet på sanning så till den milda grad att vi till och med börjar gå emot dem vi en gång kallat vänner?

Om vi vill se förändringar i världen måste vi börja med oss själva.
Det är inom var och en av oss som kärnan måste växa sig så stark att vi inte längre har behov av att stå kvar och trampa, både på oss själva och andra.
När du inte längre är rädd för ditt eget inre ljus så kan du tillåta dig själv att blomma och därigenom blir det omöjligt att inte låta andra göra detsamma.

Mugglare v/s Oväsen

Häxan

I Harry Potter hörde jag för första gången ordet mugglare.
Kanske myntades uttrycket av J.K. Rowlings.
I vilket fall som helst tog jag det till mig.
Det är ett bra ord, tycker jag,  som betecknar någon som är omedveten om den extraordinära verklighet som jag själv ser som en naturlig del av alltet.

Min karl är en sådan. En mugglare.
Hur kunde det nu bli så?
Fungerar det över huvud taget?
Jo då, alldeles utmärkt om du frågar oss.
Det som räddar vår förvåning över den andres varande är respekt.
Och en gnutta humor.

För mig är han lika mycket en alien som jag för honom.
Att folk inte tror på andevärlden och naturväsen är jag van vid, men att någon är så totalt omedveten ens om tankar kring dessa, så som han, blev för mig en stor överraskning.
”Jag hade ingen aning om att sådana som du fanns!” sa han förvånad när jag först berättade att jag var häxa och på allvar tror att vi har fler dimensioner i tillvaron.
”Vad är du för ett väsen egentligen?” undrade jag förvånad.
”Ja, vad är du själv om jag är ett väsen?” frågade han lika snopen.
”Jag måste väl vara ett oväsen jag då da.” svarade jag.
Och så fick det bli.

En gång inviterade jag honom på en trummeditation.
För varje trumslag jag slog såg jag hans ögonlock fladdra till.
Så höll det på halvtimmen ut – well, han öppnade ögonen strax innan jag slutade trumma helt.
Tyst åhörde han de övrigas fantastiska berättelser om vad de upplevt under trummandet; än var det asarna de mött eller så var där djur, indianer, drömlikt virriga scenarios och känsloströmningar.
Lite neutralt svarade han när det var hans tur att hålla i the Talking Stick; ”Ja, jag upplevde absolut ingenting.”

Och det är just det som jag har lite svårt att sätta mig in i.
Han upplever verkligen a b s o l u t  i n g e n t i n g.
Inte ens den gången det stod en man i hans trappa med en gammal stenhuggaryxa i handen.
Mannen kom ned för trappan och ställde sig, klar och tydlig, vid bordet där vi satt.
Som så ofta så kände jag iskylan när en från andevärlden materialiserar sig så kraftfullt som denne mannen gjorde.
Men min karl kände, upplevde och såg absolut ingenting.

Så kan det uppenbarligen vara.
Att trots att jag tror att alla människor föds öppna och mediala så finns det alltså människor som inte tycks ha förmågan att själva uppleva det som för mig är väldigt påtagligt och självklart.
Inte konstigt då att vi har svårt för att sätta oss in i varandras verklighet.
Men som sagt så är det endast en enda liten ingrediens som behövs för att vi inte ska känna oss trampade på för det vi är och tror på och denna lilla viktiga ingrediens är just Respekt.
Mer behövs egentligen inte för att kunna acceptera.
För så länge vi inte gör någon annan illa så ska det väl inte behövas så mycket mer för att tolerera olikheter.
Det kan ju till och med tillföra något nytt.
Tycker jag.