Världen förändras

12231333_10207625833181303_887423367_n

Saker händer i vår del av världen idag som de flesta av oss inte sett på så nära håll under vår egen livstid.
Skrämmande saker.
Folk flyr för sina liv och förföljarna kommer efter.
Många känner sig inte säkra någonstans.

För några år sedan var jag ute och vandrade i Bergslagen.
Min vana trogen gick jag och talade med naturen.
Träd och stenar svarade.
De talade om världen. (Jag har berättat om det tidigare men jag berättar igen)
Vi hade en dialog om världsläget.

”Det kommer att bli fler översvämningar och jordbävningar”
”Jag vet. Man ser det redan.”
”Det kommer att bli folkresningar och kaos”
”Ja det kan jag tänka mig”

Så berättade de för mig om Aleppo, fast jag uppfattade att de sa att, denna för mig då okända stad, låg i Sudan. Fredagen därpå såg jag på TV om oroligheter i Aleppo i Syrien och förstod att jag hört fel.

”Allt detta händer för att ni människor ska lära er empati.”

Det var så enkelt att förstå. Enkronan trillade liksom ned.
Så klart. Att känna empati för varandra.
Att känna empati är inte bara att med kärlek omge någon som har det svårt.
Det är också att stå upp emot det som drabbar.

Att hjälpa är inte enbart att hålla om en som gråter. Det är även att gå emot den som attackerar.
Det är svårt att omfamna offret och förtryckaren i samma kram. Det får sällan offret att känna sig trygg eller förövaren att sluta.
Att skydda någon är att värna dennes väl och ve och stå upp för dennes rättigheter.Vill vi vinna frihet så behöver vi stå enade i att alla måste få känna sig fria.

Rädslan tar för många människor över just nu. Men låter vi rädslan styra så vågar vi inte leva.
Alltså måste vi öppna ögonen och se vad det är som sker i världen, stoppa våldet och värna varandra.

När jag gick i Bergslagen den gången och talade med naturen så sa den också;

”Det blir först sämre innan det blir bättre.”

Jo. Där är vi nu. Väckarklockan ringer och det är dags att vakna.
Nu får vi bestämma hur bra vi vill ha det och börja därifrån.
Jag hoppas nu att både vi gräsrötter och politikerna bestämmer oss för att på allvar motarbeta våld och värna människors rättigheter till frihet och harmoni.

Bergslagsleden 009

Rädslor och beskydd

Kiviks kungagrav

När jag växte upp var jag mörkrädd.
Skuggfigurerna jag upplevde var obegripliga och skrämmande.
Till slut lämnade de mig ifred.
Så till den milda grad att de var svårflirtade när jag ville ha dem tillbaka i tjugoårsåldern.
Det tog några år innan de ansåg mig färdig för att återigen stifta bekantskap med dem.
De från andra sidan.

Idag känner jag mig mera trygg med dem än med människor i vissa sammanhang.
Som ensam i en mörk skog eller ett mörkt hus. Hör jag ett ljud så lystrar jag till om det kan ha varit någon som tagit sig in och då kan jag bli på helspänn.
Men när jag konstaterar att det ”bara” är någon av mina vänner så blir jag lugn igen.

Bland mina vänner finns inte bara de som gått över utan idag även asarna och olika naturväsen.
Jag har exempelvis tomtar på loftet (plats för skratt…) som ser över huset och gör mig uppmärksam på när något är i görningen.

Dessa mina vänner är härligt sällskap när jag är ensam och stör mig inte nämnvärt.
Däremot kan de störa andra.
Numera bor nämligen min syster och hennes dotter på övervåningen i mitt hus.
De är inte fullt lika glada över sällskapet alla gånger.
Min vana att be asarna och andevärlden att vakta mitt hus när jag reser bort blev inte helt populärt när till exempel min mamma skulle gå genom mina rum för att låna mitt badrum en dag.
Då stod någon i vägen i dörröppningen så hon inte kunde komma förbi.
Det tyckte hon inte om…

Därför bad jag dem, på begäran, att hålla sig lugna tills jag kommer hem igen.
Det skulle jag inte ha gjort…
Då tog nämligen någon sig in i huset för första gången någonsin!
Någon som inte skulle vara där!!
Som tur är har jag Securitas som går in och kollar direkt när det larmar så ingenting blev stulet, inkräktarna sprang väl direkt det började tjuta kantänka.

Men nu har jag fått tillstånd att be asarna komma tillbaka.
De är ju trots allt där för min och vår skull.
Så nog kan man få hjälp av dessa för många osynliga vänner minsann.
Det gäller bara att sluta vara rädd och förstå att de gärna samarbetar med oss om vi ber dem.
Så tack Oden och alla andra som finns där i de andra dimensionerna, jag är taxam för att ni finns!
Oden

Utveckling är en invecklad historia

Utveckling har alltid intresserat mig.
Men med utveckling sker många utmaningar som gör att det först kan bli turbulent.
Först och främst måste vi utmana oss själva och ifrågasätta de mönster som vi blivit vana vid för att sedan våga släppa taget och gå vidare.
Vi människor är vanedjur och kan ha svårt för förändringar.
Ibland kan rädslan för det okända göra att vi till och med hellre står kvar i något destruktivt istället för att trampa nya stigar.
Det kan gälla allt från en osund kärleksrelation, jobbig arbetssituation eller att vi bor på en plats vi inte längre trivs på.
Det spelar ingen roll om vännerna står runtomkring och skriker ut sanningarna i megafon om jag inte är redo att ta det till mig.
Men när jag väl är redo att ta steget räcker det med en viskning.

I mitt inre möter jag alla motsättningar som finns i det yttre.
Alla mina handlingar speglas av hur jag ser på mig själv och världen och endast jag kan skapa verkligheten omkring mig.
Oavsett vad som sker i min direkta närhet är det jag som väljer hur jag kan hantera det skedda.
Jag kan välja att bli arg om jag blir attackerad eller lugnt bemöta och gå därifrån.
Jag kan hata den som sårat mig eller förlåta och bli fri.
Jag kan angripa dem som tycker annorlunda än jag eller respektera att vi är alla är olika.
Jag kan välja ett destruktivt eller ett konstruktivt sätt att bemöta livet.

Det kan låta enkelt och självklart att alla vill välja att vara konstruktiva, fria, harmoniska och lyckliga.
Ändå är vägen dit sällan enkel.
Få människor har tillgång till sin inre kraft från början eftersom vi skolats att tro och tänka på vis som inte nödvändigtvis är våra egna sanningar.
Att återfinna sig själv på vägen genom livet kan vara den svåraste utmaningen av alla.

Vi övar oss tillsammans och var och en för sig för att finna de vägar som fungerar.
Ibland kan det kännas svårt och vi vill ge upp, men om vi vågar och orkar så tar vi oss säkerligen framåt ju mer vi försöker.
Genom möten med andra finner vi ständigt bitar av oss själva.
Om vi studerar våra egna reaktioner och tankar kan vi pröva den sanning som är vår.

När du letar efter din egen sanning är det viktigt att förstå att andra kan ha en annan.
Vi är alla olika för vi kommer från olika erfarenheter och beroende på var vi är i livet kan sanningarna också skifta.
Och alla vill vi bli respekterade.

Personligen tänker jag att om respekt fick råda i världen skulle vi kunna leva i fred.
Kristna och muslimer kunde lugnt gå till sina egna kyrkor, man och kvinna behövde inte gräla, grannar inte slåss, regeringar inte strida.
Tänk om vi kunde gå över vår egen bekvämlighetszon och utmana oss själva så mycket att vi inte längre känner oss hotade av oliktänkande.
Kan vi verkligen utvecklas så långt?
Eller måste vi fortsätta slåss för patentet på sanning så till den milda grad att vi till och med börjar gå emot dem vi en gång kallat vänner?

Om vi vill se förändringar i världen måste vi börja med oss själva.
Det är inom var och en av oss som kärnan måste växa sig så stark att vi inte längre har behov av att stå kvar och trampa, både på oss själva och andra.
När du inte längre är rädd för ditt eget inre ljus så kan du tillåta dig själv att blomma och därigenom blir det omöjligt att inte låta andra göra detsamma.

Mugglare v/s Oväsen

Häxan

I Harry Potter hörde jag för första gången ordet mugglare.
Kanske myntades uttrycket av J.K. Rowlings.
I vilket fall som helst tog jag det till mig.
Det är ett bra ord, tycker jag,  som betecknar någon som är omedveten om den extraordinära verklighet som jag själv ser som en naturlig del av alltet.

Min karl är en sådan. En mugglare.
Hur kunde det nu bli så?
Fungerar det över huvud taget?
Jo då, alldeles utmärkt om du frågar oss.
Det som räddar vår förvåning över den andres varande är respekt.
Och en gnutta humor.

För mig är han lika mycket en alien som jag för honom.
Att folk inte tror på andevärlden och naturväsen är jag van vid, men att någon är så totalt omedveten ens om tankar kring dessa, så som han, blev för mig en stor överraskning.
”Jag hade ingen aning om att sådana som du fanns!” sa han förvånad när jag först berättade att jag var häxa och på allvar tror att vi har fler dimensioner i tillvaron.
”Vad är du för ett väsen egentligen?” undrade jag förvånad.
”Ja, vad är du själv om jag är ett väsen?” frågade han lika snopen.
”Jag måste väl vara ett oväsen jag då da.” svarade jag.
Och så fick det bli.

En gång inviterade jag honom på en trummeditation.
För varje trumslag jag slog såg jag hans ögonlock fladdra till.
Så höll det på halvtimmen ut – well, han öppnade ögonen strax innan jag slutade trumma helt.
Tyst åhörde han de övrigas fantastiska berättelser om vad de upplevt under trummandet; än var det asarna de mött eller så var där djur, indianer, drömlikt virriga scenarios och känsloströmningar.
Lite neutralt svarade han när det var hans tur att hålla i the Talking Stick; ”Ja, jag upplevde absolut ingenting.”

Och det är just det som jag har lite svårt att sätta mig in i.
Han upplever verkligen a b s o l u t  i n g e n t i n g.
Inte ens den gången det stod en man i hans trappa med en gammal stenhuggaryxa i handen.
Mannen kom ned för trappan och ställde sig, klar och tydlig, vid bordet där vi satt.
Som så ofta så kände jag iskylan när en från andevärlden materialiserar sig så kraftfullt som denne mannen gjorde.
Men min karl kände, upplevde och såg absolut ingenting.

Så kan det uppenbarligen vara.
Att trots att jag tror att alla människor föds öppna och mediala så finns det alltså människor som inte tycks ha förmågan att själva uppleva det som för mig är väldigt påtagligt och självklart.
Inte konstigt då att vi har svårt för att sätta oss in i varandras verklighet.
Men som sagt så är det endast en enda liten ingrediens som behövs för att vi inte ska känna oss trampade på för det vi är och tror på och denna lilla viktiga ingrediens är just Respekt.
Mer behövs egentligen inte för att kunna acceptera.
För så länge vi inte gör någon annan illa så ska det väl inte behövas så mycket mer för att tolerera olikheter.
Det kan ju till och med tillföra något nytt.
Tycker jag.

Möte mellan människor

Shadow and Light (3)

Jag älskar dig när min stjärnglans speglas i dina ögon
Jag hatar dig när du visar det jag döljer
Tack min vän för din spegling

När människor möts föds omedelbara reaktioner.
Vi reagerar på varandra på olika vis.
Några tar man till sig på direkten, andra skyr man och går undan för.
Att låta dem man gillar komma nära är inte så svårt.
Ändå vill jag påstå att det intressantaste mötet sker just när vi träffar på dem som irriterar oss som mest.

Vad händer egentligen i mig när jag ”går igång” på en person?
Varför reagerar jag instinktivt som om jag vill dra mig undan vissa människor?
Är det så att denne påminner mig om någon ur mitt förflutna eller är det rent av en del av mig själv som jag ser men inte vill kännas vid?

För fem år sedan vandrade jag för första gången till Santiago de Compostela, en pilgrimsort i nordvästra Spanien.
Det var för mig en inre resa mer än en yttre och jag förstod att många känslor och tankar skulle komma upp längs vägen.
Bland annat bearbetade jag en tuff skilsmässa i mitt inre.

På en plats längs vägen fanns bland alla pilgrimerna en man som jag omedelbart reagerade negativt på.
Jag fick för mig att han var en kopia av min före detta man som hade lurat och bedragit mig på olika vis.
Direkt kände jag att denne man var precis likadan trots sitt trevliga och sociala sätt.
Jag drog mig undan och hade till och med svårt att möta hans blick.

Min väninna som var med frågade mig; ”Är du säker på att han verkligen skulle representera det din man var? Eller är han kanske bara så fysiskt lik att han triggar dina känslor nu så att du tror han är likadan?”
Jag visste inte säkert.
Det enda jag kände var att hela mitt försvarssystem gick igång på just den här mannen.
Så jag bestämde mig för att ändå tala med honom för att ta reda på mer om vad som hände inom mig.

De närmsta dagarna gav vid hand att han uppvisade precis samma flirtiga och aggressiva sätt som min exman hade gjort och jag fick bekräftat att han var samma typ.
Vad nu samma typ egentligen är med tanke på att ingen är exakt någon annan lik…
Men varningssignalerna hade i alla fall skyddat mig från att än en gång kanske falla för samma typ av man som tidigare sårat mig så djupt.
Jag var tacksam för den snabba varningen.

Så ibland har vi alltså helt rätt när vi reagerar spontant på en person, men det är mer komplicerat än så.
Det kan ju även ha med mig själv att göra snarare än den andre personen.
Kanske är det just mina egna mörka sidor som visar sig hos den andre?
Eller till och med mina tillgångar som jag bär men är för rädd för att utveckla – jag kan ju misslyckas!

Om jag tittar på en irriterande person och konstaterar;
”Han är så oerhört arrogant att jag blir förbannad”
så är det kanske min egen oförmåga att lyssna på andra som glimtar fram.

När jag möter en gränsöverskridande person så går jag kanske egentligen igång på att mina egna övertramp kan bli pinsamma.

Då jag irriterar mig på att jag inte får prata till punkt så kanske det är jag själv som borde ge andra mera talutrymme?

Ju mer jag börjat titta på eventuella ledtrådar till mig själv som person hos andra människor så har jag upptäckt att min irritation över andras beteende blir mindre och mindre märkbar.
Jag blir snarare mer intresserad av att ta reda på varför jag reagerar som jag gör än att gå därifrån.

Allt är inte vad det ser ut att vara.
Alla människor bär en historia.
Och ju mer jag förstår av den så begriper jag mer av mitt eget bagage.

Caminon 303

Det händer att jag bryr mig

Folk tycker olika om olika saker och det tycker jag är okej.
Det finns nog ingen som tycker och tänker exakt som jag gör, men jag bryr mig sällan om det.
En devis jag försöker leva efter är; Gör vad du vill men såra ingen.
I det ingår för mig att aldrig medvetet såra någon och att inte heller tvinga någon till något som går emot deras natur.
Jag försöker även att hålla mig till att aldrig säga något om någon som jag inte klarar av att säga ansikte mot ansikte till den personen det gäller.
Det handlar om respekt.
Respekt för andra och respekt för mig själv.
Med den grundtanken betraktar jag oftast bara vad jag ser och hör och tar sällan illa upp.

Det händer dock ibland att jag bryr mig.
Igår var en sådan gång.
Jag fick höra att en jag tidigare betraktat som en väninna ifrågasatte hur jag kan ta betalt för det jag gör.
Denna inställning har jag hört tidigare och jag tycker att den är oerhört märklig.
Hur kommer det sig att vissa människor anses ska arbeta gratis?

De som tycker så har oftast själva ett arbete som genererar lön.
En lön som kan betala mat och uppehälle.
De ger alltså sin energi i utbyte mot annan energi vilket ses naturligt för dem.
Så gör även jag.
Det är nämligen så att jag också vill äta och leva.
Därför ber jag om pengar mot det jag ger.

Ja men du har ju en gåva, den kan du ju inte ta betalt för?
Va?
Jag, precis som du, föddes medial och med en helande förmåga som jag har utvecklat genom utbildningar och kurser på olika vis för att bli bättre och bättre.
Det är nog inte fel att påstå att jag lagt ned 150.000:- på dessa utbildningar genom åren om det ens räcker.
En del av mitt hem är avsatt för att ta emot klienter, gäster och elever.
Jag ger av min energi och tycker att även jag har rätt att få energi tillbaka för det jag ger.

I mina grupper bjuder jag på fika och frukt, jag tänder ljus och tillhandahåller block, pennor, möbler, toalett, el och allt vad som behövs för att alla ska trivas.
Hade jag inte kunnat ta betalt för detta hade jag inte kunnat hålla dessa grupper eller konsultationer över huvud taget.

Personligen har jag begränsad energi efter en trafikolycka för 21 år sedan.
Därför är jag idag sjukpensionär och arbetar endast i mån av ork och betalar både skatt och moms på varje krona som jag får.
Ändå finns det alltså människor som anser att jag ska göra det jag gör helt gratis?
Jag vet inte ens hur en frisk människa med så kallade gåvor skulle orka ge av sig själv hela tiden utan att vilja ha en gengåva som tack.

Det intressanta är att jag aldrig får höra detta ansikte mot ansikte utan det sägs bak ryggen.
Just sagda väninna har sagt sig tycka det var fullständigt självklart att jag skulle ta betalt för mina tjänster inför mig, men nu säger hon alltså annat till andra.
Själv har hon en annan sorts gåva som hon gladeligen tar betalt för.
Med all rätt tycker jag.
Men jag förstår inte skillnaden mellan hennes gåva och min.
Vi är alla bra på något och vi har alla vissa basala behov som kostar pengar.
Vårt samhälle är uppbyggt med pengar som bytesobjekt och därför tar jag betalt.
Dock händer det att jag inte gör det av olika skäl.

Idag har jag gått och funderat rätt mycket på detta.
Vad är det kunskaper och tjänster anses vara gåvor där man inte får ta betalt?
Bör en vårdande person som arbetar på sjukhus få lön?
Ska en barnkär person inte kunna ställa upp gratis på dagis?
Han som är så tekniskt begåvad och som född till att meka bil, varför ska han avlönas?
Hon som är så rättvisetänkande ska väl kunna arbeta som advokat bara för sakens skull, vadå arvode?
I min värld blir detta väldigt underliga värderingar och tankegångar.

Så visst händer det att jag bryr mig.
Igår var en sådan gång.

Mitt liv = Olika verkligheter

S5000031

Livet kan bestå av så många delar.
Ibland så många att man känner att man inte riktigt hinner med.
Ibland så många för att man ska just hinna med.
Så ser mitt liv ut just idag.

För att hinna med mig själv i allt som sker så har jag tillgång till olika verkligheter och olika platser på jorden.
När jag är hemma just nu så sker en omstrukturering i själva boendet för att min kära syster och systerdotter ska få plats.
Jag behöver inte längre ett stort hus nu när jag mestadels är ensam i det.
I övrigt så har jag meditationskvällar och klienter i Hammenhögsvarandet.
Men även här behöver jag luckor i den ordinära verkligheten för att låta det extraordinära skapa lugn i mitt väsen.
Balansen i dessa är oerhört viktig.
Den tycks bli viktigare och viktigare.

Så har jag ännu en verklighet som kopplas till den fysiska platsen i Stockholms skärgård där jag går bland skogar och hav och myser vid brasan med min älskade sjöman och hinner med ett och annat umgänge med vänner.
Här passar jag även på att skriva.
Mitt andra stora intresse som verkligen flyter mellan mina verkligheter.
Än är det fakta, än är det poesi.
Som i min värld kanske ändå förmedlar minst lika viktig fakta.

Med en sjöman kommer båtliv.
När jag är med honom på båten fungerar sällan telefonerna och detta stressmoment stängs av.
Skönt.
Här får lugnet och samvaron råda.
Det är så lätt att jag springer från mig själv att jag är glad att livet erbjudit dessa luckor för mig att krypa in i.
Jag kan annars vara ett riktigt hopplöst väsen som med stor intensitet dyker in i saker så att jag lixom tar slut.
Nu får jag hjälp mot det.

Som mina resor och vandringar.
Än en gång en plats, en stund på jorden då den extraordinära verkligheten får vika undan för lugn och kontemplation och ett umgåsande med moder Jord och Universums energi.
Telefonen är avstängd och kontakten förmedlas mellan fotsulor och mark, sinnena och intrycken.
Jag umgås med mitt Själsjag och naturens sanna väsen.

Mitt liv är många verkligheter.
Många bitar ska få plats.
Men nu för tiden är detta ett lugnande måste snarare än ett stressmoment.
Jag vandrar genom det yttre mot det inre rummet och låter det inre skapa lugn i det yttre.
Det förenar mina världar.

Bergslagsleden 082

Att leva i sanning

maj 012

Sanning, vad är det?
Det som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig.
Alla har nog upplevt att i en situation med flera inblandade så finns det flera olika uppfattningar om vad som hänt, sagts och gjorts. Och det behöver inte vara så att någon ljuger.
Dessutom är det ibland så att det som känns sant i en period av livet senare förändras.
Vi förändras hela tiden.

Om man ska titta på sanningar så bör man även tänka efter vad som är lögn.
Det finns så kallade vita lögner som man säger för att slippa såra någon annan.
Gränserna kan vara hårfina.
Själv är jag inte alltid brutalärlig även om jag försöker vara så ärlig som möjligt med hänsyn till den jag talar med.
Men jag ifrågasätter mig själv om jag kommer på att jag skulle ljuga av egoistiska skäl och försöker då gå tillbaka och förändra.

Jag har förr i mitt liv levt i osanningar av många skäl.
Det kändes som om jag levde i skilda verkligheter för jag ville egentligen vara mitt sanna väsen men kände inte att jag skulle ha tillåtelse att få göra det.
Så ställde jag mig frågan; Tillåtelse från vem?
Vem är viktigast i mitt liv?
Det borde lämpligtvis vara jag själv.
Vem ska då ge mig tillåtelsen att vara jag?
Oj…

Här började en resa för mig då jag insåg att jag för att må bra måste omge mig med människor som gör att jag känner att jag orkar växa inifrån.
Ju närmare jag kommer min egen kärna får jag tillgång till mina egna sanningar och det är där jag vill vara.
Det finns människor som, av sina alldeles egna skäl, vill motarbeta detta.
Även dessa människor fyller sin funktion i mitt växande för de testar mig hur genuint jag står i mig själv.

En stor fördel i att våga vara i mitt eget sanna väsen är att det är mycket lättare att sålla bort de människor jag inte behöver i min närhet.
Några älskar mig för den jag är och stannar kvar och andra utmanar mig för att sedan gå.
Det är precis så det ska vara, jag kan inte samla på alla även om det ibland kan kännas svårt för stunden när vissa går.

Idag är det oerhört viktigt för mig att stå kvar i min egen sanning så långt som jag har tillgång till alla dess fragment.
Och i mitt inre känns det lugnt, tryggt och glädjefullt och livsvyerna så mycket vidare.
Det är inte säkert att jag vill dela allt med alla, men jag vill heller inte ljuga.
Fast jag har rätt att slippa tala.
På så vis skyddar jag det som känns privat.

Så…
Vad är sant för dig?
Lever du din egen sanning?
Hur kan du göra för att komma närmare ditt sanna väsen?
Och hur skulle det kännas om du gör det?
Bara en tanke…

Guadalest (11)

Om att göra sina egna val

Promenad_Baskemolla 038

När jag var ung och frisk i min kropp så sportade jag en del.
Jag tyckte om att svettas och träningsvärk på något perverst vis. 🙂
Förutom ridsporten, som var det mest frekventa jag sysslade med, så tyckte jag om att prova olika sporter.
En del provade jag bara en gång, annat gjorde jag en period.
Så är det fortfarande, jag är nyfiken och gillar att prova olika saker men det är inte säkert att jag tar det till mig.
Inget konstigt i det.

Jag tror att alla människor mår bra av att röra på sig på något vis.
Men då är det viktigt att det inte känns som ett tvång utan att man trivs med det man gör.
Åtminstone fungerar jag så.
I flera år höll jag på med Yoga och Pilates, men så en dag var det helt enkelt inte roligt längre så jag slutade.
För att min självdisciplin ska fungera så måste jag tycka om det jag gör.
Och naturligtvis klara av det.

För 20 år sedan förändrades mitt liv då jag blev påkörd bakifrån och skadade nacken.
Ledband skadades och några disker ligger och trycker mot ryggmärgen.
Idag sitter mitt huvud löst och vickar och jag lever med ständig smärta så därför har jag tvingats lära mig att välja vad som är värt att göra.
Vissa saker är i min värld inte värt att må dåligt av.
Andra saker får själen att må så bra att kroppen måste ta smällen.
Och det är jag som själv måste välja vilka de sakerna är.

Jag älskar fortfarande att röra på mig men de där svettiga, tuffare sporterna har fått vika undan.
Visst sitter jag ibland på en häst, men jag rider inte längre regelbundet.
Risken att skada mig fatalt om jag blir avkastad är jo oxå ett dilemma.
Men hästarna är ändå något speciellt för mig så det händer någon enstaka gång att jag provar igen.

Promenad_Baskemolla 017

Men jag kan gå och det gör jag gärna.
Jag ger mig ut på kortare och längre vandringar här och där för själens skull.
Gärna på vackra platser som Island, Bergslagen norra Spanien och andra natursköna omgivningar.
Simning är ännu en sak jag tycker om.
Men eftersom min nacke är som den är så har jag anpassat mig till att simma varannan längd bröstsim och varannan på rygg med armarna lugnt sprattlande längs sidorna.
Jo, jag är långsam och ser väl mindre simkunnig ut, men då får det ju vara så 🙂

Valen gör jag hela tiden av mina personliga skäl.
Prioriteringarna är mina.
Och jag anpassar mina val efter mitt mående och de möjligheter som finns.
I början blev jag ifrågasatt mycket, både av systemet och av andra människor med åsikter som egentligen endast var anpassade efter deras egen värld.

Det är oftast med välvilja folk tycker och säger en massa saker, men det är lätt att glömma individens önskemål.
Jag stod på mig och idag känns det som om jag i stort sett kan välja bara utifrån mig själv och ingen annan.
Så borde det kunna få vara för alla människor.

Om det inte känns så för dig så fundera på vad du kan göra för att förändra din situation.
Och framförallt; om du känner att du verkligen vet vad som är bäst för dig så var envis och ge inte upp!
Världen är full av tappade sugar, bli inte en av dem.

Promenad_Baskemolla 021