Ibland går livet fort.
Väldigt fort.
Det kan vara både skojigt och jobbigt.
Och även om livet är fyllt av rolor så blir det till slut stressigt och jobbigt oavsett vad.

Jag har alltid varit en person som önskat dygnet hade 100 timmar för att hinna med allt som finns att göra.
En del kallar det ADHD.
Andra kallar det livslust eller obotlig spunk.
I alla fall så blir behovet av lugn väldigt påtagligt till slut.
Särskilt som jag ju lever med en funktionsbegränsning efter min trafikolycka.
Det själen vill är inte alltid bra för kroppen.
Inte heller för omgivningen. Fråga min familj….
(Nej, gör inte det förresten :-))))

Nu har jag i alla fall en hel hoper lugn inom mig som är så skön att luta sig tillbaka mot.
Som en själslig sacosäck att slappna av i.

För knappt två veckor sedan kom jag hem från min senaste pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.
Min önskan inför den var just att finna lugnet.
På fjärde dagen infann det sig.
Så skööööööönt.

Detta var min fjärde egna vandring till Santiago.
I övrigt så har jag ju börjat med gruppvandringar då jag assisterar andra vandrare.
Då är deltagarna i fokus.
Nu var det min tur.
Detta fantastiska i att bara vandra i egen takt med allt vad som rör sig i tankar, kropp och känslor.
Att få känna in sig själv i det att man tar sig fram till en plats att äta och sova med det allra nödvändigaste på ryggen.
Att äntligen få lyssna färdigt på sig själv.

De första dagarna sa det inre mest saker som: ”Aj, oj, hoppsan, du borde banne mig ha tränat mer innan du tog dig an den här utmaningen!”
”Jisses vilken himla uppförsbacke! Och nedförsbacken därefter var ju inte nådig för knäna…”
”Himlar vad hett det är! Pust, stön, stånk…”
(35-40 grader är inte alltid helt behagligt…)
”Varför utsätter jag mig för detta…”
Ja, de gamla vanliga pilgrimstankarna dök upp nu också 🙂

Så på fjärde dygnet hade kroppen börjat anpassa sig och det som låg på djupet började bubbla upp.
Tankar och känslor som inte alltid hinns med att uppmärksammas.
Saker som nu får tid att verka färdigt.
Upprördhet som får lägga sig till ro.
Oro som får stillas.
Sorg som istället lägger sig som en qram runt själen.
Det var en underbar vandring.

Som vanligt blev det även många fantastiska möten med andra vandrare.
Att få höra andras berättelser är alltid lika berikande.
Just denna vandring skilde sig en del från de tidigare eftersom jag nu valt att gå den tuffaste av lederna mot pilgrimshjärtat i Spanien – el camino Primitivo.
Utmaningen låg både i lite längre dagsetapper och fler stigningar och nedförsbackar i tuffare terräng än de övriga.
Därav var det fler unga människor som vandrade än till exempel på camino Francés eller camino Portugues.
Jag uppfattade det som att de allra flesta var mellan 18-35.
Faktum var att min reseqamrat Jaffer med sina 70 år nog var äldst av alla vi stötte på.

Nu har jag varit hemma i nästan två veckor, men vandringen fortsätter att leva i mig.
Jag drömmer att jag vandrar.
Lugnet i mig lever kvar.
Känslan av att självklarheterna kommer att komma i sin egen takt utan att jag behöver tänka ut något.
Lyckan över livet och tacksamheten för allt jag har möjlighet att uppleva.
Då, nu och framöver.
Det är alltid mina eget val som leder vägar.
Om inte annat så är det mitt alldeles egna val hur jag ska se på allt som händer mig som gör den stora skillnaden.
Precis som när den stora uppförsbacken känns oländig och tung och jag prövar hjärnan genom att intala mig själv: ”Detta är egentligen en nedförsbacke”
Och genast kändes stegen faktiskt lättare!!

Livet är fullt av uppförsbackar och nedförslut.
Det gäller bara att moderera farten och se det hela från den ljusare sidan.
Då blir allt så mycket härligare.
Carpe Vitam