Återkomst

image_557156881424992

Att komma tillbaka.
Känslan när man återser en plats med minnen, dåliga eller bra.
Det man känner när platser förändras.
Som födelseorten, sommarstället när man var barn eller staden där du en gång hänfördes av något speciellt.
Reaktionerna kan variera.

Flera av platserna jag minns från barnsben finns inte längre kvar, de har förändrats drastiskt och den känslan är inte alltid behaglig.
Som när jag för ett tiotal år sedan körde ned för att bese min morfars föräldrars gamla hus och stirrar på några nybyggda lyxvillor som numera ligger på den gamla tomten med sina äppelträd, hallonbuskar och grönsaksland.
Det gjorde ont i hjärtat.
Eller huset där mina morföräldrar bodde. Jag vet fortfarande inte om bara fasaden är ombyggd eller om huset som står där idag är helt nytt. I alla fall så är inte trädgården alls densamma. Poolen är igenfylld och ekarna borta, ölandsstenen som markerade gångstigen uppåt och blommande buskar är väck.
Att jag en gång i tiden önskade återköpa huset av sentimentala skäl är inte ens en avlägsen tanke.

Sommarön i skärgården som en gång ägdes av min fars mormor ligger kvar ute i havsbandet och många gånger minns jag tillbaka till den gamla gården som fanns där, fåren, glasverandan och stegen och rösterna på den tomma vinden som tisslade och tasslade medan siluetter gled omkring i mörkret när man skulle sova.
Den gamla vedspisen och handfatet på rummet med matchande potta, utedasset och fiskebodarna.
I min värld så FÅR det inte ha förändrats där. Och det har det naturligtvis gjort.
Detta är en av de platser jag aldrig skulle vilja återse just för att slippa bli besviken.
Men den finns kvar i hjärta och själ.

Och så nu denna plats; Santiago de Compostela.
Jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången med trötta ben och trasiga fötter traskade in mot katedralen och såg dess imponerande fasad. Då var den klädd med byggnadsställningar på hela framsidan.
Efter många år av restaureringar togs dessa ställningar bort i början av detta år och här står den nu, alldeles vacker och grann.
Känslan är för mig hjärtöversvämmande.
Jag går runt katedralen och betraktar alla utsmyckningar som efter århundraden av förändringar hamnat huller om buller och lustigt nog inte längre berättar en sammanhängande historia.
Lika allvarlig som jag blir av att andas in atmosfären i denna härliga pilgrimsstad, lika full i skratt blir jag över att ett halvt huvud finns på ena sidans fasad medan andra halvan ännu är kvar på den andra.
Ännu blir jag imponerad över marmorkapellet i denna stad av granit och fortfarande slås jag av glädjen och stoltheten jag möter hos trötta pilgrimer som här avslutar sin vandring.

Vissa platser vibrerar gott i hjärtat hur ofta man än återser dem, andra mår bäst i omsorgsfullt sparade känslominnen.
Oavsett alla återupplevelser är ändå känslan i nuet den viktigaste och den känslan kan  förändras.
Oåterkalleligen förändras vi. Platser likaså. Sådan är livets gång. Annat hade varit märkligt.
Just idag njuter jag av förändringar av det yttre medan den inre glädjen består.
Låt alltid den inre glädjen bo kvar oavsett allt i det yttre.
Då förändrar du i alla fall kärnan i allt du upplever och där har vi det viktigaste av allt.
Kärnan.
I ditt inre.
Den är alltid värd att komma tillbaka till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s