Varför kallar du dig häxa?

Jag får ibland frågan; ”Varför kallar du dig häxa?”
Mitt kortaste svar är; ”För att jag känner mig bekväm med det”

Det finns människor som tycker att ordet häxa känns negativt, elakt, otäckt – ja rent av satanistiskt.
Så finns det människor som likställer häxor med shamaner, örtkunniga och andra som bär på gammal kunskap.
Jag tänker som de sistnämnda.

För mig är häxan någon som värnar just gammal kunskap.
Förr var ju häxorna de som hjälpte när ingen annan råd fanns, de som kunde saker om växter och magi som inte alla kände till.
De som hade kontakt med andar och väsen.
För mig har inte det förändrats.

Är häxor onda?
Visst finns det häxor som har onda avsikter likaväl som det finns människor som drivs av ondska.
”Häxor är ju oxå mänskor” *nynnar på FablernasVärld-sången*
Magi är magi vare sig den är svart eller vit precis som tankar och handlingar kan vara konstruktiva eller destruktiva.
Ljus och mörker finns i oss alla.
Man väljer helt enkelt vilket man vill ska växa.

Så som jag tänker är allt karmatiskt, eller som wiccaner säger; ”Allt kommer tillbaka trefalt”
Väljer jag att göra gott så kommer gott tillbaka, väljer jag att göra ont så…
Ja, så enkelt är det för mig.
Därför gör jag så gott jag kan med att leva på ett sätt som jag känner är konstruktivt, rätt och riktigt.
Då känner jag mig bekväm med att tro att jag ska få ha det bra.

Jag träffar ibland på skeptiker som öppet säger att de tror att sådana som jag är charlataner och att vi försöker sko oss på folks osäkerhet och olycka.
Det är inte konstigt att folk kan tänka så.
Det finns människor i alla läger som försöker utnyttja andra för sin egen fördel.
Men jag tror att det stora flertalet av oss är precis tvärtom; vi vill hjälpa.
En äkta wiccan tänker ju att allt kommer tillbaka.
Alltså går det inte att leva ett bra liv genom att lura andra.

Jag kan bara gå till mig själv – Jag är en dålig säljare.
Jag kan inte tänka mig att sälja något jag inte tror på.
Jag kan inte göra något som jag känner att jag inte kan stå för.
Om jag känner att det jag gör inte är bra nog så låter jag hellre bli.
När jag märker att energin i något jag gör inte längre känns bra så tar jag paus eller slutar helt.
Det är mitt sätt att värna mig själv och min energi.

Häxan är för mig en person som står för vem hon/han är oavsett vad andra tänker.
Häxan går sin egen väg.
Häxan är en hjälpare med en vilja att stå i kontakt med hela universums samlade kunskap för att utveckla sig själv och andra.
Det är inte en enkel väg och ingen man väljer om man är rädd att möta motstånd, spott och spe för det kommer man att möta.
Jag säger inte att jag är immun mot sådant, men jag försöker se igenom belackarnas elakheter för att förstå deras behov av att degradera någon som inte tänker som dem.
Det säger mer om dem än om mig.

Jag tycker att häxor är bra.
Men jag tycker även att skeptiker är bra.
Är vi bara stora nog att ha respekt för varandra så kan saker bara bli bättre.

Häxan

 

Mugglare v/s Oväsen

Häxan

I Harry Potter hörde jag för första gången ordet mugglare.
Kanske myntades uttrycket av J.K. Rowlings.
I vilket fall som helst tog jag det till mig.
Det är ett bra ord, tycker jag,  som betecknar någon som är omedveten om den extraordinära verklighet som jag själv ser som en naturlig del av alltet.

Min karl är en sådan. En mugglare.
Hur kunde det nu bli så?
Fungerar det över huvud taget?
Jo då, alldeles utmärkt om du frågar oss.
Det som räddar vår förvåning över den andres varande är respekt.
Och en gnutta humor.

För mig är han lika mycket en alien som jag för honom.
Att folk inte tror på andevärlden och naturväsen är jag van vid, men att någon är så totalt omedveten ens om tankar kring dessa, så som han, blev för mig en stor överraskning.
”Jag hade ingen aning om att sådana som du fanns!” sa han förvånad när jag först berättade att jag var häxa och på allvar tror att vi har fler dimensioner i tillvaron.
”Vad är du för ett väsen egentligen?” undrade jag förvånad.
”Ja, vad är du själv om jag är ett väsen?” frågade han lika snopen.
”Jag måste väl vara ett oväsen jag då da.” svarade jag.
Och så fick det bli.

En gång inviterade jag honom på en trummeditation.
För varje trumslag jag slog såg jag hans ögonlock fladdra till.
Så höll det på halvtimmen ut – well, han öppnade ögonen strax innan jag slutade trumma helt.
Tyst åhörde han de övrigas fantastiska berättelser om vad de upplevt under trummandet; än var det asarna de mött eller så var där djur, indianer, drömlikt virriga scenarios och känsloströmningar.
Lite neutralt svarade han när det var hans tur att hålla i the Talking Stick; ”Ja, jag upplevde absolut ingenting.”

Och det är just det som jag har lite svårt att sätta mig in i.
Han upplever verkligen a b s o l u t  i n g e n t i n g.
Inte ens den gången det stod en man i hans trappa med en gammal stenhuggaryxa i handen.
Mannen kom ned för trappan och ställde sig, klar och tydlig, vid bordet där vi satt.
Som så ofta så kände jag iskylan när en från andevärlden materialiserar sig så kraftfullt som denne mannen gjorde.
Men min karl kände, upplevde och såg absolut ingenting.

Så kan det uppenbarligen vara.
Att trots att jag tror att alla människor föds öppna och mediala så finns det alltså människor som inte tycks ha förmågan att själva uppleva det som för mig är väldigt påtagligt och självklart.
Inte konstigt då att vi har svårt för att sätta oss in i varandras verklighet.
Men som sagt så är det endast en enda liten ingrediens som behövs för att vi inte ska känna oss trampade på för det vi är och tror på och denna lilla viktiga ingrediens är just Respekt.
Mer behövs egentligen inte för att kunna acceptera.
För så länge vi inte gör någon annan illa så ska det väl inte behövas så mycket mer för att tolerera olikheter.
Det kan ju till och med tillföra något nytt.
Tycker jag.