Respekt v/s Självrespekt

Det är inte alltid lätt att bara göra sådant man känner att man kan stå för.
Ibland måste man kanske ta ett jobb man inte trivs med eller rentav känner moraliskt motstånd mot att utföra.
Så som arbetsmarknaden ser ut idag så måste en del ta jobb de inte alls känner för av olika anledningar.
Det får nog ingen att må bra.

Jag minns en period i mitt liv då jag sökte olika arbeten och bland annat hamnade som säljare.
Vi sålde brandskydd, vilket jag inte alls hade något emot.
Produkterna vi sålde var det ju knappast något fel på, men sättet vi lärde oss att ”pumpa in” fler saker än vad kunden behövde gick stick i stäv med reglerna mot högtrycksförsäljning.
Vi säljare uppmanades att sälja oavsett allt.
En av mina kollegor kom in i en etta med både brandvarnare och brandsläckare och ansåg att det räckte.
Hon fick skäll av chefen som ansåg att ”eftersom kunden uppenbarligen var köpvillig så kunde du lätt ha kränkt på honom fler!”

Behöver jag säga att jag slutade snabbt?

Ett jobb är ett jobb och jag har arbetat med allt från att städa, fabriksarbete till personlig utveckling och hälsa.
Gränsen för mig går vid att göra något som går stick i stäv med det jag tror på.

Jag läste en artikel i DN skriven av en reporter om hennes inställning till Harmoniexpo i Solna.
Denna reporters åsikt var uppenbar; Alternativterapier och mediumskap var en ypperlig chans för människor att lura andra.
Dessvärre finns det en sanning här.
Inom alla områden finns det människor som vill sko sig på andras bekostnad och min yrkeskår är dessvärre inte heller förskonad från folk som borde ha sysslat med något helt annat.

Artikeln i sig var intressant att läsa och jag lyssnar gärna till vad en skeptiker har att säga.
Utan skepticism finns det ingen självsanering.
Jag är faktiskt själv både skeptisk och ifrågasättande även om det finns människor som tvivlar på det eftersom jag arbetar som häxa och medium.
Men hade jag inte varit skeptisk så hade jag heller inte kunnat förbättra mitt arbetssätt.
Och för mig är det viktigt att hela tiden försöka utvecklas och då måste jag ständigt fråga mig själv om det jag gör är rätt och riktigt.

Det som gjorde mig lite beklämd när jag läste artikeln – som verkligen tog upp en viktig aspekt! – var att synen på sökarna var i princip lika illa som synen på terapeuterna.
Här saknar jag respekten för alla dem som tror annorlunda än man själv.
Hur vet man egentligen vad som är rätt och riktigt?
Egentligen kan man endast utgå från vad som känns riktigt för en själv.
För någon annan kan det kännas helt annorlunda och vem är jag att säga att den och den har fel och den och den har rätt?
Här kommer jag än en gång tillbaka till att vi alla måste göra det som känns rätt för oss själva.
Det har med självrespekt att göra vilket egentligen är den viktigaste formen av respekt.

I oroliga tider blir, naturligt nog, sökarna fler.
När människor känner sorg, rädsla och vilsenhet försöker många finna stöd på olika vis.
Då är man sårbar.
Exempel som togs upp i artikeln var bland annat att medium utnyttjar människor i sorg.

Jag kan förstå hur hon tänker.
Fast själv känner jag inte så.
Personligen tycker jag att jag har en möjlighet att hjälpa människor i sorg genom att förhoppningsvis öppna kommunikationen mellan klienten och dennes saknade anhöriga.
Min inställning baserar sig ju då på att jag tror på det jag gör, att andevärlden finns och att jag de facto har en förmåga att vidarebefordra vad de har att säga till klienten.

Nu backar jag igen till huvudtemat som jag så ofta kommer till; Respekt.
Vi måste alla börja med oss själva, vi kan aldrig ändra någon annan.
Samma gäller för respekt.
Har jag självrespekt har jag möjlighet att respektera andra, annars blir det svårt.
Allt arbete börjar inifrån.
Och ingen annan kan göra det åt mig.

Kronovall april 008

Varför kallar du dig häxa?

Jag får ibland frågan; ”Varför kallar du dig häxa?”
Mitt kortaste svar är; ”För att jag känner mig bekväm med det”

Det finns människor som tycker att ordet häxa känns negativt, elakt, otäckt – ja rent av satanistiskt.
Så finns det människor som likställer häxor med shamaner, örtkunniga och andra som bär på gammal kunskap.
Jag tänker som de sistnämnda.

För mig är häxan någon som värnar just gammal kunskap.
Förr var ju häxorna de som hjälpte när ingen annan råd fanns, de som kunde saker om växter och magi som inte alla kände till.
De som hade kontakt med andar och väsen.
För mig har inte det förändrats.

Är häxor onda?
Visst finns det häxor som har onda avsikter likaväl som det finns människor som drivs av ondska.
”Häxor är ju oxå mänskor” *nynnar på FablernasVärld-sången*
Magi är magi vare sig den är svart eller vit precis som tankar och handlingar kan vara konstruktiva eller destruktiva.
Ljus och mörker finns i oss alla.
Man väljer helt enkelt vilket man vill ska växa.

Så som jag tänker är allt karmatiskt, eller som wiccaner säger; ”Allt kommer tillbaka trefalt”
Väljer jag att göra gott så kommer gott tillbaka, väljer jag att göra ont så…
Ja, så enkelt är det för mig.
Därför gör jag så gott jag kan med att leva på ett sätt som jag känner är konstruktivt, rätt och riktigt.
Då känner jag mig bekväm med att tro att jag ska få ha det bra.

Jag träffar ibland på skeptiker som öppet säger att de tror att sådana som jag är charlataner och att vi försöker sko oss på folks osäkerhet och olycka.
Det är inte konstigt att folk kan tänka så.
Det finns människor i alla läger som försöker utnyttja andra för sin egen fördel.
Men jag tror att det stora flertalet av oss är precis tvärtom; vi vill hjälpa.
En äkta wiccan tänker ju att allt kommer tillbaka.
Alltså går det inte att leva ett bra liv genom att lura andra.

Jag kan bara gå till mig själv – Jag är en dålig säljare.
Jag kan inte tänka mig att sälja något jag inte tror på.
Jag kan inte göra något som jag känner att jag inte kan stå för.
Om jag känner att det jag gör inte är bra nog så låter jag hellre bli.
När jag märker att energin i något jag gör inte längre känns bra så tar jag paus eller slutar helt.
Det är mitt sätt att värna mig själv och min energi.

Häxan är för mig en person som står för vem hon/han är oavsett vad andra tänker.
Häxan går sin egen väg.
Häxan är en hjälpare med en vilja att stå i kontakt med hela universums samlade kunskap för att utveckla sig själv och andra.
Det är inte en enkel väg och ingen man väljer om man är rädd att möta motstånd, spott och spe för det kommer man att möta.
Jag säger inte att jag är immun mot sådant, men jag försöker se igenom belackarnas elakheter för att förstå deras behov av att degradera någon som inte tänker som dem.
Det säger mer om dem än om mig.

Jag tycker att häxor är bra.
Men jag tycker även att skeptiker är bra.
Är vi bara stora nog att ha respekt för varandra så kan saker bara bli bättre.

Häxan

 

Att leva i sanning

maj 012

Sanning, vad är det?
Det som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig.
Alla har nog upplevt att i en situation med flera inblandade så finns det flera olika uppfattningar om vad som hänt, sagts och gjorts. Och det behöver inte vara så att någon ljuger.
Dessutom är det ibland så att det som känns sant i en period av livet senare förändras.
Vi förändras hela tiden.

Om man ska titta på sanningar så bör man även tänka efter vad som är lögn.
Det finns så kallade vita lögner som man säger för att slippa såra någon annan.
Gränserna kan vara hårfina.
Själv är jag inte alltid brutalärlig även om jag försöker vara så ärlig som möjligt med hänsyn till den jag talar med.
Men jag ifrågasätter mig själv om jag kommer på att jag skulle ljuga av egoistiska skäl och försöker då gå tillbaka och förändra.

Jag har förr i mitt liv levt i osanningar av många skäl.
Det kändes som om jag levde i skilda verkligheter för jag ville egentligen vara mitt sanna väsen men kände inte att jag skulle ha tillåtelse att få göra det.
Så ställde jag mig frågan; Tillåtelse från vem?
Vem är viktigast i mitt liv?
Det borde lämpligtvis vara jag själv.
Vem ska då ge mig tillåtelsen att vara jag?
Oj…

Här började en resa för mig då jag insåg att jag för att må bra måste omge mig med människor som gör att jag känner att jag orkar växa inifrån.
Ju närmare jag kommer min egen kärna får jag tillgång till mina egna sanningar och det är där jag vill vara.
Det finns människor som, av sina alldeles egna skäl, vill motarbeta detta.
Även dessa människor fyller sin funktion i mitt växande för de testar mig hur genuint jag står i mig själv.

En stor fördel i att våga vara i mitt eget sanna väsen är att det är mycket lättare att sålla bort de människor jag inte behöver i min närhet.
Några älskar mig för den jag är och stannar kvar och andra utmanar mig för att sedan gå.
Det är precis så det ska vara, jag kan inte samla på alla även om det ibland kan kännas svårt för stunden när vissa går.

Idag är det oerhört viktigt för mig att stå kvar i min egen sanning så långt som jag har tillgång till alla dess fragment.
Och i mitt inre känns det lugnt, tryggt och glädjefullt och livsvyerna så mycket vidare.
Det är inte säkert att jag vill dela allt med alla, men jag vill heller inte ljuga.
Fast jag har rätt att slippa tala.
På så vis skyddar jag det som känns privat.

Så…
Vad är sant för dig?
Lever du din egen sanning?
Hur kan du göra för att komma närmare ditt sanna väsen?
Och hur skulle det kännas om du gör det?
Bara en tanke…

Guadalest (11)